Som när han börjar med metoo, om hur han anklagades för att ha kurtiserat moderata småtjejer, om hur hans liv föll samman runt honom. Han beskriver ångesten. Hjärtat som rusar, händerna som darrar. Ska hans flickvän lämna honom? Ska han använda mattkniven som ligger på tvättmaskinen?
Men myntet snurrar snabbt.
Personlig kris växlar till utstuderad polemik.
Allt var en lögn. Allt var en komplott från hans politiska motståndare, som han inte nämner vid namn, vilket annars inte riktigt ligger för honom, att stå över en chans till gränslös och offentlig hämnd.
Likadant när han berättar om hur han kom till Sverige, efter en kort barndom i den revolutionära sekten Folkets mujahedin, hur han skickas mellan fosterfamiljer, hur han blir slagen och rotlös, hur han långt senare återförenas med sin biologiska mor.
Det är starkt, det är nära.
Men det är också en perfekt anlagd brygga mot hans kategoriska anklagelser om svensk blåögdhet, myndigheters inkompetens och integrationens misslyckande.
Den som söker en fast inre punkt kommer att göra det förgäves över drygt 200 sidor. Här finns ingen ideologi, ingen som sitter djupare och mer konkret än den vem som helst kan plocka upp från ett Muf-seminarium eller en sittning med liberalkonservativa vänner. Det finns ingen fri vilja, tycker Hanif Bali. Kanske finns det tvärtom olika viljor, tycker Alexander Bard. Och så vidare.
Det är däremot ett ruskigt tempo hela vägen. Gasen i botten. Hanif Bali öser, korta meningar, korta stycken, frekventa punchlines. Ungefär efter halva vägen ger han – och medförfattaren Jens Ganman, han som byggt sin karriär på monoton satir där socialdemokrater framställs som kognitivt nedsatta – upp kronologin. Sedan blir det hur som helst. Topplista på Sveriges bästa debattörer. Inklusive han själv: ”Största styrkan ligger i humorn.” Hans inspirationskällor. Thatcher är savage! Palme ”var en retorisk Marvelhjälte – en mobbare med sammetslen röst och verbala fists of fury”.
Det är politikens antimateria.
Inte vänster eller höger.
Inte ens gal eller tan.
Det finns, i Hanif Balis egen historieskrivning, alls inget bortom metoden, åtminstone inget viktigare än metoden.
Leveransen.
Kickarna.
Njutningen i att besegra och krossa.
Det hisnande att man med tillräckligt vassa ord kan skära sig rakt genom debatten, genom slipsnissarna och pärlhalsbanden, genom korrektheten, in i tv-soffor, högt upp på nomineringssiffror, bygga ”reach” och uppnå ”clout” och vara ”savvy på sociala medier” och etablera ”instant name recognition”.
Det finns inget fast.
Bara ångorna som återstår när politiken kokat bort till retorik och påverkan och plattformar och att odla en lojal fanbase.
Alla som inte förstår att en ”digital rebell” måste använda provokationer och överdrifter för att lyckas, den är lastgammal, en stroppig Carl Bildt, en ängslig Ulf Kristersson, en snäll men daterad Gunnar Strömmer.
Boomers!
Ny tid, nya politiker.
Det är summan av Hanif Bali, menar Hanif Bali.
Walk in, fuck shit up, walk out …
Han skriver så, inskjutna fraser. Wizard of internet. Ha lite humor, ta inte allt så blodigt allvarligt, visst är det underbart när vänstern blir galen, den som ger sig in i leken måste leken tåla, kunna ta en smäll, kunna ge tillbaka tusen gånger värre.
So sue me.
Hanif Balis egen politiska karriär skildras som slumpmässig. Det gäller även hans riksdagsplats. Han ger oss bilden av en obstinat slacker som egentligen inte kunde bry sig mindre. Men när man talar med moderater som har insyn säger de något helt annat, hur Hanif Bali drivet såg till att hamna där han hamnade. En karriärist. Brutal mot vissa, lismande mot andra. En spelare. Kontrollerat okontrollerad. Beräknande.
Myntet som snurrar.
Ena sidan som inte kan låta bli att komma med sanningen, andra sidan som har så nära till lögnen att han kanske inte ens ser den själv längre.
Gränsen där emellan suddas ut.
Kanske är det ovidkommande för honom.
Men:
Du ska inte lita på Hanif Bali.
Du ska vara på din vakt när du läser.
Det här är inga öppenhjärtliga bekännelser.
Det här är nästa steg.
Hanif Bali skriver att han är moderat ”ner på molekylär nivå”. Det är möjligt. Han tänker nog att han hålls uppe av en sådan ryggrad, av någon stomme. Men den visar sig hur som helst inte i boken. Där är analyserna mer av den… slängigare sorten. Typ denna:
”Anledningen till att Europa är demokratiskt idag är till stor del att 35 biskopar inom katolska kyrkan någongång på 500-talet fick för sig att du inte borde gifta dig med dina kusiner.”
Jag litar på en enda sak: Hanif Bali älskar med glödande passion Hanif Bali.
Det är mitt bestående intryck. Om något är konsekvent genom boken är det ett narcisstiskt personlighetsdrag, att kategorisera påfallande många som idioter och mindervärdiga, att ständigt framhäva sig själv, även i de passager han till synes uppvisar kritisk reflektion.
Föraktet flödar.
Det drabbar även de väljare som faktiskt hade hoppats att en riksdagsledamot skulle använda sina mandatperioder till att arbeta också parlamentariskt snarare än att uppdatera maniskt, om batixhäxor och adidasriddare.
”Jag, Hanif Bali, är inte i politiken enbart för att rutinmässigt skyffla runt olika låtsasmotioner som aldrig blir verklighet och därefter tycka att jag därigenom gjort skillnad. Det jobbet kan en apa göra.”
Hanif Bali vill åstadkomma förändring, skriver han. Så har han gjort skillnad? Verklig politisk skillnad? Han har helt säkert samåkt med den borgerliga kantringen, den som nu lagt den före detta Alliansen i knät på Sverigedemokraterna. När den kantringen avstannat har han genast klivit ut för att putta på. Ibland har han suttit bakom ratten.
Alltid vrida upp volymen, ta det längre.
Alltid slå inte bara hårt utan för hårt.
Så att det måste komma reaktioner.
Hanif Bali har kommit undan med oerhört mycket.
Moderaterna har huvudsakligen låtit honom hållas.
Moderaterna är snart över för honom.
Hur ser Hanif Bali på sin bok?
Jag inbillar mig att han vill att den ska bereda väg för livet bortom riksdagen. Det handlar om varumärket. Den politiska produkten. Att splittra persona från person, metod från mannens egna åsikter.
Va, rasism!?
Kom igen, bara en konfrontation.
Allt är speglar och optimering.
”Principer är en lyx”, skriver han.
Hanif Bali vill, av boken att döma, helst betraktas som en slags slarvig men skarpt intelligent gycklare, en utpräglad individualist, en ensamseglare med integritet, just den som vågar skrika att kejsaren går omkring naken.
Han vill däremot inte att du ska granska hans gärning, alltså de tusentals uppdateringarna som bidragit till att göra svensk politik råare, smutsigare och mer populistisk.
Han är orsak och verkan.
Han är supercyniker, men till sist naturligtvis också åsikter, kanske opportunistiskt valda, men med påtaglig uthållighet – i drygt ett decennium har han fungerat som ett smörjmedel mellan klassisk borgerlighet och rasismen, inte minst dess politiska utlöpare.
Memoarerna är ett försök att mjuka upp eftermälet.
Frågan är om han ens behöver göra det.
Hanif Bali skriver att han snart kan vara passé.
Det är sant.
Han menar att yngre förmågor tar över.
Men det som verkligen gör honom redundant, behovet av att han eller någon annan ska agera chockgranat och förskjutare av vad som är acceptabelt, är att tre partier ligger förbluffande nära hans eget tonläge, bara med något mer polerade budskap.
Eller, det är ju fyra partier.
Liberalerna har börjat tala om kusingifte.
Oh, the irony.
För att citera Hanif Bali.
