Att politik för att bekämpa skjutningar och gängkriminalitet är en stor fråga är verkligen inte konstigt, med tanke på hur allvarlig situationen är. Däremot är det märkligt att de långsiktiga perspektiven om vad som verkligen fungerar förebyggande – förutom straff och utökade polisiära möjligheter – närmast lyser med sin frånvaro.
Men allra mest beklämmande i denna valrörelse är hur tyst det är om vår tids stora ödesfråga: klimatkrisen.
Just nu är den extrema torkan i Europa i nyhetsfokus. Som till exempel det superlåga vattenståndet i Rhen.
Men i en annan del av världen har det inte regnat på fyra år. I Wajirregionen i norra Kenya får torkan nästan ofattbara konsekvenser, rapporterar Oxfam. När boskapsdjuren dör och det inte går att odla längre lämnas människorna utan försörjning. Bristen på vatten och mat tvingar dem på flykt. 28 miljoner människor i Östafrika riskerar att hamna i extrem hunger om torkan fortsätter. Pandemin har försvårat läget, och kriget i Ukraina – som påverkar tillgången till spannmål och priset på mat – slår hårt mot regionen.
Östafrika är långt borta från oss, på en annan kontinent. Men torkan där har ändå så mycket med oss själva att göra. Vårt sätt att leva och konsumera i den rika världen är en viktig faktor för att människor i fattiga länder betalar detta pris. För varken de ekonomiska resurserna i samhället eller jordens miljöutrymme är rättvist fördelade mellan människor. En liten del av världens befolkning har tillgång till en stor del av rikedomarna och en liten del står också för den absoluta merparten av utsläppen.
Klimataktivister blir allt fler och allt mer högljudda. Jag blir glad varje gång det dundrar in pressmeddelanden från Extiction Rebellion, Fältbiologerna, Fridays for Future, Greenpeace, Naturskyddsföreningen, WWF, Skydda skogen och Aktionsgruppen Rädda Våtmarkerna… Men den politiska situationen är krass. Varken extrem torka, smältande glaciärer, demonstrationer eller aktioner ser ut att pressa politiker i denna valrörelse. I stället för att tävla i att gå längst för att verkligen nå utsläppsmålen tävlar de om vem som sänker bensin- och elpriser mest.
Det betyder att vi behöver skruva upp trycket ännu mer. Aktivera oss i organisationer – och samtidigt gå före och visa att omställningen kan ske här och nu, för vi väntar inte. Vi ställer om våra liv. Tillsammans. För att vi vet att vi måste.
Men nödvändigt för att klara detta är att politiken svarar, gör massiva investeringar för att pressa ner utsläppen. Ungefär två tredjedelar av Sveriges territoriella utsläpp kommer idag från industri och transporter. De måste ställas om – och parallellt med skarpare krav på industrin måste vi begränsa konsumtionen. Vi måste energieffektivisera bostadshus, elektrifiera vägar, bygga ut kollektivtrafiken, den förnybara energin – och väldigt mycket mer.
Politikerna, från höger till vänster, förhåller sig i diskussioner om dessa nödvändiga investeringar till det så kallade budgetutrymmet. Visserligen har S luckrat upp det finanspolitiska ramverket under pandemin och visserligen kräver V en underskottsbudget, men det räcker inte.
Vi behöver göra alla nödvändiga investeringar och vi behöver göra det snabbt. Det finanspolitiska ramverket (som brukar kallas sunda statsfinanser) måste ersättas med principen om funktionella statsfinanser. Det betyder att budgeten rättas efter demokratiskt fastställda behov, som bestämmer var budgeten hamnar – inte tvärtom, att summan sätts först och sedan fördelas, oavsett behov.
Den som inte accepterar detta faktum, att det finanspolitiska ramverket står i vägen för klimatet, är i praktiken en klimatförnekare. •
