Förra året inleddes ett sommarjobbsprojekt med ungdomar i Skärholmen, utanför Stockholm. De skulle göra muralmålningar i en tunnel vid Skärholmen centrum. Konsten skulle inspireras av bilder och platser från närområdet. Av en slump gick jag och familjen förbi en gång när dom höll på att måla. Den annars gråa, mörka gång- och cykeltunneln höll på att prydas med glada färger och bilder på människor och gungor.
Ungdomarna var stolta och frågade förbipasserande om deras åsikter angående konstverket. De visade upp vad dom själva hade bidragit med och förklarade vilken bild som symboliserade vilken plats. Självklart var dom flesta i Skärholmen positiva. Att pryda väggar med konst för allmänheten samtidigt som man ger ungdomar jobb, vad kan egentligen vara fel med det?
Felet är att vår huvudstad har profilerat sig som den staden i Europa som har hårdast regler mot graffiti och gatukonst. Och resultatet av detta fel blev att Trafikkontoret som först godkände ungdomarnas sommarprojekt senare var dom som stoppade det. Mitt i projektet. Ungdomarna fick göra annat resten av tiden och på sikt skulle deras hårda arbete saneras bort. I sann stockholmsk graffiti-nolltoleransanda. Skulle det stå kvar kunde risken finnas att graffitimålare kunde ”inspireras” till att måla graffiti över eller runtomkring. Så egentligen var det inte själva målningen i sig som var fel. Men att det kunde inspirera till annat, som enligt Stockholm stad, var fel.
Häromveckan gick jag igenom tunneln och såg att en hel vägg redan var bortsanerad. Den väggen som tidigare var färgglad var nu återigen ännu en grå betongvägg som man önskade att någon kastat lite färg på. Jag tänker på ungdomarna nu när jag skriver detta. För likt tusentals andra föll jag för hajpen om att en av världens kändaste gatukonstnärer Banksy skulle komma hit till Stockholm i söndags.
Kanske var det fejk, men kanske inte? Men jag tyckte ändå att det var mest intressant att något skulle ske just i den här staden där man verkar vara hårdare med nolltoleransen mot gatukonst än någon annan fråga. Så vi gick dit. Jag, mina vänner och tusentals andra människor. Väl inne i den nedgångna industrilokalen trängdes vi och frågade varandra om detta verkligen var Banksys verk eller inte. Ingen kunde riktigt bestämma sig. När vi gick längre in i lokalen såg vi en ung tjej stå och måla med en spritpenna på en vägg.
”Ursäkta, vad gör du? Målar du?” frågar min vän. Tjejen pausar i sitt målande, kollar på henne och säger ”Ja, det är ju det som är meningen. Bort med nolltoleransen, bort med hela skiten.” Och det var som att alla polletter i hela världen föll ner. Banksy var ju visst där. Vi, alla deltagarna var Banksy. Alla som tog upp en sprayburk och gjorde en tag på väggen var Banksy. Alla som tog en liten kartongbit av en stencil med sig hem var Banksy. Och hela utställningen och besökarna blev som ett enda stort långfinger till Stockholms stad och deras nolltolerans. Och alla vi som trängdes i lokalen blev som ett bevis på hur mycket vi törstat efter denna slags konst. Ett bevis på att Stockholm måste göra upp med denna förlegade syn på gatukonst. För att den finns och den är vacker.
Och ungdomarna i Skärholmen, dom var också Banksy. Små gatukonstnärer som prydde tråkig betong med färgglada bilder med ett budskap. Men som slaktades av nolltoleransen.
Stockholms stad bör se över sin nolltoleranspolicy om man någonsin vill se sig som en progressiv stad i Europa när det kommer till konst. Istället föreslår jag en lista på vad man istället kan rikta in sin hårda nolltolerans på:
• Rasism
• Sexism
• Fattigdom
• Arbetslöshet
• Diskriminering
