Det nya pensionssystemet är också så dumt utformat att det tenderar att förstärka kriser snarare än motverka dem, eftersom en broms slår till i pensionsutbetalningarna när ekonomin går sämre.

Bland annat LO har i sina rapporter kommit med en rad förslag som kan ge mer rättvisa pensioner, men mycket litet händer, trots sittande S-regeringar.

Och läget är detta: Antalet fattigpensionärer är skrämmande stort och många arbetare tvingas hela tiden åse hur pensionsåldern höjs samtidigt som orken att jobba så länge som behövs för en hygglig pension inte finns. Normen i hela systemet utgörs av ”den högre tjänstemannen”, i princip en manlig höginkomsttagare med ett fysiskt och psykiskt inte så ansträngande jobb bakom sig som kan pågå några extra år till. Den utslitna undersköterskan eller byggjobbaren får betydligt svårare att orka arbeta fram till en höjd pensionsålder för att kunna få en rimlig pension.

Tidigare i höstas lanserade SD med stort buller och bång en reform de kallar Tusenlappen. Det ska ge normalinkomsttagare just den summan extra i månaden. Men det är knappast själva förslaget som är intressant, det är fullt av konstigheter och när partiet till slut berättade hur en stor del av det ska finansieras blev svaret: halverat bistånd. Hungersnöd i exempelvis Afghanistan ska alltså bidra till svenskars pensioner. Det är direkt stötande.

Problemet är att högerpopulisterna mycket väl kan vinna många röster på att gripa tag i pensionsfrågan. I alla samhällsskikt, förutom de översta, är oron över vad det orangea kuvertet ska innehålla stor. Det är den socialförsäkring som oroar folk mest, såväl unga som gamla. Och med all rätt: Här handlar det om ett missnöje som är så att säga alltigenom rationellt och inte ett utslag av allmän misstro.

De som hanterar pensionssystemet är en särskild grupp i riksdagen som kallas pensionsgruppen. Där får varken Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna vara med, och ett tag fick heller inte Miljöpartiet vara med. Tanken är att den blocköverskridande pensionsgruppen ska garantera långsiktighet i de beslut som rör en så extremt omfattande sak som pensionssystemet – en till synes vacker tanke. Problemet är bara att denna pensionsgrupp i praktiken blockerar varje möjlighet att verkligen göra pensionssystemet mer generöst gentemot dem som verkligen behöver det. Därför blir det hela tiden ett slags på västfronten intet nytt i den inflammerade pensionsfrågan.

Socialdemokraterna under Ardalan Shekarabis ministerskap kämpar ibland igenom vissa förändringar på marginalen, som är bra, men som inte kommer åt grundproblemet: att inbetalningarna till pensionssystemet helt enkelt måste öka.

Tidigare i år överraskade SSU med att säga att det vore helt okej om Socialdemokraterna lade fram en stor reform av pensionssystemet och SD och V stödde förslaget i riksdagen. SSU menade inte att S ska söka direkt stöd för en pensionsreform hos SD, utan helt enkelt lägga fram sitt förslag och så får SD rösta för det eller inte rösta för det. Ungefär som Vänsterpartiet agerade i fällandet av Stefan Löfven för att stoppa marknadshyror.

I dagarna har LO centralt sagt samma sak som SSU: Lägg ett bra förslag och om SD stöder det så är det okej, även om den där pensionsgruppen då sidsteppas. LO-ordföranden Susanna Gideonsson säger i en intervju:

”Om S har ett förslag om att höja pensionerna och skulle få majoritet för det i riksdagen genom att SD röstar för det förslaget – vi kan inte börja backa för varenda fråga där vi ser en risk för att något parti röstar med oss. Det handlar om att försöka hitta en politisk väg framåt.”

Är detta okej?

Ja, det menar jag. Den sittande pensionsgruppen kommer i praktiken att stoppa alla förbättringar av arbetarklassens pensioner. Och när sådana förbättringar uteblir, ja, då gynnas högerpopulisterna och de kan dra till sig röster från i synnerhet LO-grupperna, särskilt om frågan blir viktig i nästa valrörelse.

Genom att S lägger ett bra förslag om förbättrade pensioner så tvingas SD också bekänna färg: Bryr de sig verkligen om pensionärerna, eller är det biståndet eller det allmänna missnöjet de vill åt? Skulle SD rösta ja, då ökar dessutom gnisslet mellan SD och Moderaterna direkt, vilket är en bra effekt. Nackdelen med hela denna idé är förstås att den kan riskera att ytterligare legitimera Jimmie Åkessons parti, men det gjorde i så fall även Vänsterpartiet i somras.

Politik är aldrig enkelt i vår tid. Men pensionsfrågan kan påverka valutgången och avgöra om Sverige kantrar högerut eller vänsterut.

LO och SSU tänker rätt: Stjäl pensionerna från högerpopulisterna!