Hur kan inte fler ha problem med att Tomas Eneroth blir kvar som minister?
”Sveriges första kvinna som statsminister börjar med att utse en minister som är misstänkt för sexualbrott och därefter försvarar honom i media innan polis och åklagare har fått göra sitt jobb”, twittrar Josefin Malmqvist, ordförande för M-kvinnorna.
Bortse från avsändaren.
Det är en fullt rimlig invändning.
Så min fråga är varför jag inte ser fler från vänster som lyfter den, speciellt då alla – och ni var många – som genast efter första rubriken krävde att Hanif Bali (M) skulle lotsas från riksdagen till närmaste anstalt för sexualförbrytare.
Glöm sympatierna.
Lägg partipolitiken åt sidan för en sekund.
Skrapa bort allt annat än de uppgifter som vi väljare har att gå på.
Vi kan inte med säkerhet veta vad som har hänt, om det i så fall utgör en straffbar handling. Men vi har fått veta följande: Tomas Eneroth anklagas för att på ett hotellrum tafsat på en kvinnlig kollega, i samband med Socialdemokraternas kongress i Göteborg. Handen ska ha strukit över rygg och stjärt. Minst ett vittne ska ha sett detta. Själv säger han att det skedde helt oavsiktligt, när han passerade på väg till sin flickvän i samma rum, och kvinnan ska ha fått en ursäkt så snart han förstod hur situationen uppfattats:
”Jag har varit tydlig med att det inte varit min avsikt att utsätta någon för obehag.”
Knappt två veckor senare förklarade partidistriktet att saken var färdigutredd och därmed avslutad.
Ytterligare en vecka senare sa distriktets ordförande, som själv inte såg händelsen men befann sig i hotellrummet han också:
”Det här är något som har hänt, det är inget snack om det.”
Förra veckan gjordes en polisanmälan.
I tisdags inleddes en förundersökning om sexuellt ofredande.
Då hade Tomas Eneroth just fått förnyat förtroende av Magdalena Andersson.
Sveriges första kvinnliga statsminister.
Hon kunde ha valt en annan väg.
Hon kunde ha sagt att hon som partiledare och regeringschef naturligtvis inte tar ställning i skuldfrågan, det är upp till rättsvårdande myndigheter att pröva, men att under rådande omständigheter måste en minister som är anmäld och riskerar juridisk process ta ett kliv tillbaka. Inte för alltid, inte om granskningen ger honom rätt. Men just nu.
Givet vad han anklagas för.
Det handlar om förtroende.
Det handlar om att inte bagatellisera.
Istället:
”Jag är väldigt stolt över att vara ordförande i ett parti där medlemmar kan ta upp sådana här händelser och se till att de utreds. Det finns ingen tvekan om vad som har hänt i det här fallet, och Tomas Eneroth har bett kvinnan om ursäkt. Han är tydlig med att det var oavsiktligt från hans sida, och jag ser ingen anledning att inte tro på det.”
Så sa Magdalena Andersson på pressträffen.
Finns ingen tvekan.
Ser ingen anledning.
Vad vet Magdalena Andersson som du och jag inte vet?
Det är tänkbart att partiet internt anser sig ha gått till botten med händelsen, att man talat med alla berörda, vänt på varje sten. Att hon skulle stå där framför journalisterna och uttrycka sig så tvärsäkert utan att ha fått en sådan rapport, det är otänkbart, det är liksom inte Magdalena Anderssons modus operandi att ta vilda chansningar.
Hon bedömer att hon agerar på just fakta.
Men det hon i själva verket gör är att föregripa avgörande fakta.
Polisanmäld.
Utredning pågår.
Fortsatt förtroende.
”Jag tror att många som blivit tafsade på hade förväntat sig mer när glastalet krossades”, twittrar Josefin Malmqvist.
Jag tror inte att hon har fel.
Magdalena Andersson sänder definitivt en signal.
Tyvärr.
Kvinnan i hotellrummet skriver själv på sociala medier om hur kvinnor som slår larm tar stora risker. Å ena sidan rätten till sin egen kropp och integritet, å andra sidan konsekvenserna som kommer av att anmäla. Det blir ett övervägande. Speciellt när den du anklagar är en högt uppsatt kollega. Det blir till sist ett val du ställs inför.
Magdalena Andersson gör det inte enklare.
