Regisören Hwang Dong-hyuk, som började skriva på manuset till ”Squid game” redan 2008, säger rakt ut att han ville skapa en berättelse eller fabel om den extrema konkurrensen mellan individer i det moderna kapitalistiska samhället. Där eliten som gjort reglerna säger att du måste tävla mot din näste när det helt enkelt inte är sant. Berättelsen om att vara krossad och fängslad av skuld och ekonomisk press är lätt att känna igen sig i, och även om ”Squid game” utspelar sig i Sydkorea stannar inte seriens sociala kommentarer vid landsgränsen.

Bra konst får tittare att tänka på det som inte visas, att fantisera förbi det synliga och uppenbara. Här gör ”Squid game” ett utmärkt jobb i att måla upp en värld som egentligen funkar som verkliga livet men med färre steg. Karaktärerna – arbetare, invandrare, missbrukare och vanligt folk – visar hur livet ofta är som låginkomsttagare och utsatt. Du är osäker dygnets alla timmar, har tillitsproblem, känner stark skam och rädsla, och dina dagarna präglas av växelvis desperation och uppgivenhet. Du möter också ett samhälle som ger dig omöjliga råd bara för att slippa behöva hjälpa till.

Sydkorea präglas av enorma inkomstklyftor: den rikaste femtedelen av befolkningen tjänar mer än fem gånger så mycket som den fattigaste. Värst är det för landets äldre, nästan hälften lever i relativ fattigdom med en inkomst på under hälften av medianen. På frågan om du känner någon som du kan lita på och få stöd av vid en personlig kris svarar 22 procent av alla sydkoreaner nej, det lägsta snittet i hela OECD. I Sverige är andelen nio procent. Ojämlikheten i rika länder som Sydkorea och Sverige är inte en paradox utan en förutsättning för att de på toppen ska kunna leva som dem gör, och framför allt för att de ska kunna leva relativt ostört.

I ett avsnitt berättar seriens huvudkaraktär Seong Gi-hun om hur han deltog i fabriksstrejk som staten krossade med våld, och hur en strejkande kollega misshandlades till döds av polisen. Händelsen är inspirerad av en riktig strejk och beskrivningen av klassamhället och den sydkoreanska staten är träffsäker.

Människors rättigheter ska inte kunna försvinna från en dag till en annan men i den liberala demokratin, med stater utan motstånd och nedtryckta fack, händer det varje dag. Ibland för att skydda stora internationella bolag som Samsung, ibland för att försvara arbetarfientlig politik.

När världsfacket ITUC rankar världens länder utifrån arbetares rättigheter får Sydkorea fem på en sexgradig skala — arbetares rättigheter är inte garanterade, och arbetsgivare bryter ofta mot regler och lagar. Koreanska arbetare jobbar också flest timmar i hela OECD, med ett årssnitt på 2 014 timmar.

Den andra september greps Yang Kyeung-soo, metallarbetare och ledare för den koreanska fackfederationen KTCU, av polis efter att en demonstration med 8 000 arbetare i juli ansågs bryta mot landets strikta pandemilagar. Facket säger att gripandet är politiskt, och bestrider helt anklagelsen om att demon skulle ha varit osäker. Ingen smitta har kunnat bekräftas kopplat till demonstrationen.

Yang greps på KTCU:s huvudkontor, och ett hundratal poliser passade samtidigt på att göra en räd på hela kontoret. Det är som om Norrmalmspolisen skulle ta sig in i LO-borgen, riva ner arkivet och gripa Susanna Gideonsson, med enda skillnaden att KTCU är mer militant.

Syftet var så klart att skicka en signal till alla organiserade arbetare och att försöka skrämma rörelsen att ställa in den landsomfattande generalstrejk som planeras till den 20 oktober. Det väntade deltagarantalet väntas då att blir runt en miljon arbetare i över tio olika branscher.

Den sydkoreanska presidenten Moon Jae-in möter också motstånd för en ny lag som förbjuder tidningar och media att rätta innehåll, och istället kräver att medier ska betala fem gånger större skadestånd än tidigare till den klagande parten. Koreanska mediehus och journalistfack säger att lagen är en förklädd munkavle på fri press, och att det demokratiska partiet medvetet utmålar media som en farlig samhällsfiende.

Dödsspelen i ”Squid game” finansieras av VIP-personer som får möjlighet att titta på blodbadet som åskådare. Precis som i verkligheten är vanligt folks liv och öden som mest underhållning för samhällets allra rikaste.