Ledare. Göran Greider.

2020-10-12 16:00
”De första 15-29 minuterna av partiledardebatten i söndags kväll kändes till slut absurda.” Bild: Jessica Gow/TT
”De första 15-29 minuterna av partiledardebatten i söndags kväll kändes till slut absurda.”
Puffetikett
Dagens ETC

Som socialdemokrat kändes det hemskt att se den absurda partiledardebatten

”Jag menar att det strider mot varje idé om politisk pragmatism att till hundra procent hålla fast vid ett politiskt avtal när verkligheten själv har förändrats så dramatiskt bara på ett halvårs tid.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

De första 15-29 minuterna av partiledardebatten i söndags kväll kändes till slut absurda. Det var då arbetsrätten avhandlades och alla väntade på det besked som Stefan Löfven skulle ge kring den regeringskris som kan segla upp efter att Vänsterpartiet hotat med misstroendeförklaring. Var alltså Löfven beredd att kasta las-utredningen – som om den blir lag kommer att göra tillvaron mer otrygg för miljoner löntagare – över bord?

Hans svar var suddigt, eller ”lurvigt” som Jonas Sjöstedt kommenterade det.

Och det absurda var sedan att statsminister Löfven blev så oerhört mycket mer förbannad på Vänsterpartiet, som försvarar arbetsrätten, än på de två borgerliga samarbetspartierna som vill försvaga den.

För en socialdemokrat som mig kändes det inte bra.

Det kändes rentav rätt hemskt.

Ända sedan Januariavtalet undertecknades har knappast ett enda kritiskt ord hörts från ledande socialdemokrater mot Centerpartierna och Liberalerna. Inte ett knyst. Januariavtalet skrevs före pandemin, som i en annan tid, men framstår alltmer som en helig text där inte en bokstav får ruckas trots att tiderna förändrats i grunden och otryggheten överallt ökat.

Jag menar att det strider mot varje idé om politisk pragmatism att till hundra procent hålla fast vid ett politiskt avtal när verkligheten själv har förändrats så dramatiskt bara på ett halvårs tid.

Extra absurt i det här fallet är ju det faktum att Stefan Löfven själv faktiskt anser att den las-utredning som kan gå till lagstiftning till och med strider mot en grundtanke i Januariavtalet: att en ny arbetsrätt inte ska rucka på den grundläggande balansen mellan arbetsmarknadens parter. Löfven har alla skäl i världen att faktiskt ta en strid med L och C om denna utredning – och våga kräva av dem att utredningen slängs eller i vart fall att de värsta delarna av den stryks.

I partiledardebatten hoppades Löfven att parterna skulle fortsätta förhandla – och javisst, det önskar i princip alla partier, men problemet är att dessa förhandlingar sker i ljuset av den las-utredning som gynnar arbetsgivarsidan.

Jag menar att Löfven har betydande möjligheter att pressa de två borgerliga samarbetspartierna till att släppa den där förbannade utredningen. Vart ska Centerpartiet ta vägen om regeringen spricker? Upp i famnen på de moderater som närmat sig SD alltmer kan partiet inte krypa. Och Liberalerna? Hur skulle detta sjunkande parti ens överleva ett eventuellt extraval? Hitintills har, vad jag kan dra mig till minnes, Socialdemokraterna inte vid något tillfälle och inte på en enda viktig punkt vågat kritisera Centern och Liberalerna. Detta äktenskap mellan höger och vänster är ett tyst äktenskap. I alla fall från socialdemokratins sida. När ledande socialdemokrater ilsknar till är det istället på Vänsterpartiet och då är det som om all frustration tas ut.  

Den regering som nu sitter vid makten skulle inte sitta där om inte Vänsterpartiet gett den klartecken. Att såväl regeringen som de två borgerliga samarbetspartierna vägrar att ens tala med Vänsterpartiet som släppt fram regeringen, är absurt.  

Visst, Sverige är idag ett högerland. Borgerliga partier och högerpopulister dominerar i riksdagen och troligen också i opinionen. Så är det, tyvärr. Att Sverige har en socialdemokratisk statsminister är, brukar jag påpeka, ett mirakel. Parlamentariskt sett är läget dystert för en samlad vänster.

Men just frågan om arbetsrätten har en annan dimension. Opinionsmätningar tyder konsekvent på att en stor majoritet av svenska folket vill ha bevarad eller stärkt trygghet i jobbet. Och en nästan samlad fackföreningsrörelse – från LO-förbunden bort till tjänstemannafack och akademiker – anser detsamma.

Det finns frågor där det parlamentariska läget inte speglar den allmänna opinionen. Frågan om vinster i välfärden är en sådan. Där är en majoritet av väljarna även på högra sidan i svensk politik för begränsningar av vinstuttagen. Men den opinionen påverkar inte de borgerliga partiernas ledarskikt.

Frågan om arbetsrätten är en annan sådan fråga. Stödet för en bevarad och stärkt arbetsrätt är större hos allmänheten än i riksdagen. 

Det där är ytterligare ett skäl till att Löfven borde ha kurage nog att sätta ordentlig press på sina samarbetspartier. Att S-ledningen hitintills aldrig vågat göra det tyder på att det kortsiktiga politiska spelet i riksdagen betyder mycket mer än breda folkliga värderingar. Och det skrämmer mig.

Det är möjligt att den mirakelstatsminister vi ändå har hoppas på att tiden ska gå och en massiv kritik från olika remissinstanser ska få C och L att rubba sin doktrinära hållning. Vem vet, kanske kan det fungera. Bland de 57 remissinstanserna finns de kritiska fackförbunden.

Men det hindrar inte att Löfven redan nu tar en förhandlingsstrid med sina samarbetspartier. Han har större delen av befolkningen med sig.