kom beskedet:

Fidel Castro är död.

Så jag for dit

med en börda

och med en lättnad i kroppen.

Dagens socialister behöver snart inte försvara

dessa hjältar från det förflutna

som i det närvarande

så ofta bara blev en börda.

Något är hela tiden på väg att börja om.

Och den levande

antikoloniale hjälten från 1959

samsas nu slutligen

med den döde diktatorn från 2016.

Etthundra seminarier besvarar en enda fråga:

Varför är vänstern så svag

i en tid av skriande

ojämlikhet

och galopperande klimathot?

Och i hundratal och sammanlagt tusental

väller de nu in

i de stora och små salarna där luften

snart är tät av koldioxid:

De som strömmar hit har inga pengar,

inga resurser, inga maktinstrument

annat än den stora nyfikenheten

på detta sönderslitna nu

och denna undflyende framtid:

De måste tänka själva.

De stora mediehusen kommer inte

att berätta om den diskuterande vänstern.

Men alltid denna förväntan i luften,

sorlet från instrument som stäms.

Ilmar Reepalu kommer med Malmö i blicken.

Zeliha Dagli lyser upp en förort.

Kajsa Ekis stirrar häpet på mig

när jag trots allt försvarar EU.

Jag står plötsligt bredvid Per Schlingman,

den före detta moderata strategen

som från podiet förundrat blickar ut över

den stora brokiga åhörarskaran:

Detta finns inte på den borgerliga kanten.

Och Yasmin Hussein rör vid sin svarta hud

när hon talar mot kapitalet

och Daniel Suhonen som bara ska hålla

i ett samtal rymmer plötsligt hela samtalet;

en hamnarbetare från Göteborg

och en aktivist som kämpar

för Irans förföljda arbetarklass

skyndar genom samma ABF-korridor

som plötsligt inför mina ögon

vidgas till en bro genom världen.

Så mycket vet jag:

Liberalismen skyndar inte längre

uppför och nerför trappor

och genom expanderande korridorer

för att hinna

till tidens alla seminarier.

Socialisterna har bråttom till allt.

De är inte de levande döda.

De är de levande ofödda.