När S i våras presenterade 14 punkter för en stramare flyktingpolitik så visade det sig att många av punkterna var identiska med SD:s valmanifest från 2014 och senare.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

En del kommer säkert hävda att tappet blivit ännu större om S inte närmat sig SD:s politik och ändrat kurs i migration- och integrationspolitiken. Det troliga är att det är tvärtom, att S legitimerade SD:s samhällsanalys, där samhällsproblemen skylldes på invandring istället för klass och resursfördelning.

Och så fortsatte partiet hela vägen fram till valdagen. När Jimmy Åkesson i tv-debatterna sa att invandrare som kommer hit och ställer krav på Sverige inte ska bo kvar, protesterade inte Stefan Löfven och erbjöd inget alternativ. Istället smekte han medhårs och svarade att S nu lagt om migrationspolitiken, att det är färre som kommer hit och att 65 000 har återvänt.

Enligt en undersökning som Novus gjorde före valet så ökade SD sitt förtroende i flyktingfrågan medan S låg kvar på exakt samma siffra som för fyra år sedan. Detta trots den stora omläggningen. På köpet backade S i andra sakpolitiska frågor och inte minst i partiets viktigaste fråga: jobben. Av de tio frågor som väljarna tycker är de allra viktigast så har Socialdemokraterna förlorat förtroende i sex frågor.

När SVT frågade vilken betydelse olika frågor haft för valet av parti svarade 64,2 procent av medlemmarna i LO-förbunden att sjukvården haft mycket stor betydelse. På andra plats kom social välfärd och på tredje plats skolan. Sen äldreomsorg och pensioner. Till och med frågan om jämställdhet kom före invandring.

Inom Socialdemokratin brukar eftervalsdebatten vara nästan lika viktig som själva kongressen. Analyserna brukar sätta tonen för lång tid framöver. Gjorde man rätt eller inte? Vilken väg ska partiet ta?

För tillfället handlar den interna debatten mest om positioneringar. En del av regeringens anställda försvarar valplanen in i absurdum. De menar att strategin som byggde på en omläggning av migrationspolitiken och att fokusera på så kallade ”hårda frågor” – brott och straff, förbud etcetera – ända fram till slutspurten lönade sig.

På andra sidan finns det opinionsbildare som menar att S tappade under våren och att det var först när partiet lyfte välfärden som väljarna kom tillbaka. Och hade partiet från början fokuserat på välfärden hade siffrorna antagligen sett annorlunda ut. SD kanske blivit mindre och S större.

Det ligger mycket i den senare analysen. Sverige brukar betraktas som unikt i Europa tack vare att arbetarrörelsen här lyckats behålla fokus på den politiska höger- och vänsterkonflikten. Sverige är ett välfärdsland med djupa folkrörelsetraditioner. Lärarbristen, arbetsvillkoren i hemtjänsten, vinster i välfärden. Sådant väcker ett oerhört engagemang.

Men problemet är inte att man pratar om migration och integration, utan hur. Jag ser redan nu att många socialdemokrater både till höger och vänster försöker lägga locket på i frågan. Vänstern för att de istället vill lyfta klass, välfärd och fördelningsfrågor och högern eftersom deras strama politik är den nu rådande.

Men det kan ju inte bara finnas ett högersvar på migrationen. Här behöver vänstern göra sin hemläxa. Att fokusera på klass kan inte betyda att ignorera invandrare och flyktingar.

Eftervalsanalysen kan därför inte göras utan en genomgång av hur och vem som pratade om migrationspolitiken. De som berördes mest – flyktingarna själva – hördes och syntes sällan. Istället pratade alla över huvudet på flyktingarna, förortsborna och svenskar med annan etnisk bakgrund.

Som Expo:s Daniel Poohl skrev hösten 2015: ”debattörer och opinionsbildare, både till höger och vänster som under sommaren fokuserat på migrations- och integrationsfrågor har gjort det med en retorik som är som lånad ur den högerpopulistiska pr-handboken”.

På samma sätt som högerpopulister utmålade S invandringen som en avgörande fråga för landets framtid. Och på samma sätt menade S att politiken var ett uttryck för ”folkets” vilja.

Sedan dess har parti efter parti, den ena opinionsbildare efter den andra hakat på retoriken. För även om inte SD blev så stora som många befarade så har de vunnit makten över dagordningen.

På ett sätt är det en lättnad att valet är över, nu får S möjlighet att i lugn och ro ta fram en egen solidarisk politik för migration och välfärden. En politik som inte förhåller sig till Sverigedemokrater.