Lotta Ilona Häyrynen: Sonen fryser men familjen har inte råd att höja värmen

För några år sedan populariserade HBO begreppet The Gilded Age genom sin serie med samma namn. Serien utspelar sig under slutet av 1800-talet då enorma förmögenheter etablerades i USA av familjer som Vanderbilt, Aster och Rockefeller. De monopoliserade olja och järnvägar, byggde palats i New York och festade nätterna igenom i förgyllda balsalar. Att kalla åren "gyllene" är dock båg. Ojämlikheten var enorm. Har man ens närmat sig en historiebok vet man vilket armod som mötte stora delar av befolkningen i hela västvärlden på fabriksgolven och i trångbodda lägenheter. I dag ser de flesta tillbaka på 1800-talets slut som något sjukt. Vi införde allmän och lika rösträtt och välfärdssamhället för att bli av med ojämlikheten och de enorma gapen mellan fattig och rik.

Det är därför svårt att ta in att ojämlikheten idag är värre än vad den var då. Sedan 1980-talet har samhällets rikaste dragit ifrån rejält och det har skett på låginkomsttagares och välfärdens bekostnad. I USA har medelklassen nästan utraderats. En majoritet av befolkningen saknar besparingar och är en enda sjukhusresa ifrån livslång skuldsättning. I Storbritannien äger fem familjer mer än 20% av befolkningen – fem hushåll äger alltså mer än 12,6 miljoner människor tillsammans – enligt Oxfam.

Detta är livsfarligt för demokratin i stort. Makten förstärker nämligen sig självt. Vi har sett det bland annat genom miljardärernas uppköp av media. De rikaste använder sina pengar för att göra sina åsikter och intressen allmängiltiga. Sedan doneras miljoner till att rätt politiker ska hamna på rätt plats.

Sverige är ett av de länder där ojämlikheten ökat snabbast i hela västvärlden. Det är en trend som inte vänt. I fyra år har Majblomman, Rädda Barnen, Hyresgästföreningen och Röda Korset mätt barnfamiljers ekonomiska situation i Sverige. De har specifikt riktat sig in på familjer med låga inkomster, räknat för ensamstående föräldrar som under 30 000 kronor i månaden och för sammanboende som mindre än 43 000 kronor i månaden.

I rapporten vittnar en förälder om hur sonen lider i en för kall lägenhet. De har helt enkelt inte råd att höja värmen. Över hälften av de ensamstående med låg inkomst har inte råd att köpa näringsrik mat för alla dagar i veckan. Föräldrar hoppar egna måltider för att kunna mata sina barn. För ett par år sedan tyckte författaren och ledarskribenten Lena Andersson att fattigdomslarmen var överdrivna. Alla kan ju äta gröt. Efter den logiken kommer allt fler barn utveckla skörbjugg i Sverige, för marginalerna till att köpa C-vitamin är alltså små.

Sverige är alltså numera ett land där vissa barn går kalla och hungriga medan andra familjer fått skatteavdrag på skatteavdrag, extra rot och utbyggd rut. Ett stort problem är att flera bidrag i Sverige inte är indexerade, de följer alltså inte kostnadsutvecklingen. Det betyder att varje kris slår extra hårt mot de fattigaste. Barnbidrag och försörjningsstöd är vad de är, oavsett om matpriserna skjutit i höjden och ett par vinterstövlar kostar 30 procent mer i år än de gjorde för två år sedan.

Systemet är en ojämlikhetsmaskin. Det har effekter på familjers hälsa och på barns utbildningsresultat. Ojämlikheten äter upp barns framtid och kastar in föräldrar i en evighetsloop av ångest och oro.

Organisationerna bakom rapporten om barnfamiljers ekonomiska svårigheter mäter och mäter, men som för döva öron. Politiken rör sig långsamt, om alls. Högern prioriterar alltjämt ökade klyftor.

Nästa års rapport ser redan mörk ut. Kriget i Iran, oljekrisen och det faktum att Hormuzsundet också förser världen med stora mängder konstgödsel kommer att påverka oss alla. Värst drabbas, ännu en gång, ensamstående mammor. För vad hjälper en skattesänkning på bensin när man aldrig ens haft råd med bil?