Kina är på väg att ta på sig ledartröjan i den globala kapitalismen. Med gigantiska infrastruktursatsningar (bland annat One belt, one road, Obor) i Asien, Europa, Afrika och Latinamerika säkras såväl import av råmaterial som export av varor som inte kan absorberas av Kinas egen inre marknad.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Medan västs finansinstitutioner varit upptagna med att investera i ännu mer finans, har Kina systematiskt investerat i ”den riktiga” ekonomin, med sina infrastruktursatsningar, som ekonomen och författaren Mariana Mazzucato har sammanfattat det.
Medan vissa frihandelsvurmare ser rött och menar att Kina, med sina statligt backade storföretag, inte tävlar rättvist på den globala marknaden, så gnuggar andra händerna och ser andra stora möjligheter för västs multinationella företag. Tidningen Forbes skriver till exempel om möjligheterna som öppnar sig när Obor, Kinas nya sidenväg, knyter ihop nya ekonomiska zoner med varandra. Multinationella skoföretag kommer till exempel att kunna flytta sin produktion från Kina – när lönerna stiger där, vilket de gör med väldigt fart – till andra länder med lägre löner, längs den nya sidenvägen, jublar tidningen.
Det finns anledning att vara skeptiskt till motiven bakom den berättelse som nu ifrågasätter om Kina verkligen ”spelar rättvist” på den globala marknaden, där fokus mest tycks ligga på att kinesiska handelshinder och statlig backning av företag (något som de flesta länder pysslat med under sin industrialisering), snarare än människorättssituationen och bristen på demokrati. Bristen på demokrati är i själva verket något man dragit nytta av när man har förlagt sin egen produktion i landet.
Därmed inte sagt att det inte finns orosmoment i den här utvecklingen. Det finns det. Kina vill till exempel omdefiniera begreppet mänskliga rättigheter och placera rätten till utveckling och ekonomiska rättigheter över civila och politiska rättigheter. En fråga landet driver i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Konceptet är utveckling först, sedan mänskliga rättigheter.
Ett annat orosmoln är vad som hamnar i skymundan när det blir viktigare att hålla sig väl med Kina. Tibets exilledare, Lobsang Sangay, berättade under ett Sverigebesök i november hur allt färre världsledare går med på att träffa honom, i och med att Kinas ekonomiska och politiska inflytande ökar och relationen till Kina blir viktigare. Ett annat orosmoment är hur USA kommer svara på utmaningen om den globala hegemonin.
Kinas stora infrastruktursatsningar utgör en ny våg av globalisering, som ser ut att dras med exakt samma problem som tidigare globaliseringssprång. Det är uppifrån och ned, med bristande hänsyn till miljö och lokalbefolkning. Det syns inte minst på den repression som möter bland annat rörelser i Hongkong som motsätter sig olika utvecklingsprojekt. Globalisering uppifrån är inte något nytt för Kina. Det är så det brukar gå till. Handelsavtal blir aldrig till genom demokratiska processer. Detta diskuterades under hösten på ett folkligt forum i Hongkong om infrastruktursatsningarna inom Obor. Flera fackliga organisationer stod bakom forumet och aktivister från bland annat Sydafrika, Indonesien, Srilanka, Burma och Indien, berättade om negativa effekter för lokalbefolkningen där sidenvägen drar fram.
Det finns all anledning att nära följa denna nya globaliseringsvåg och att skapa egna berättelser om vad det är att ”spela rättvist”. Det kan inte handla om vad som är rättvist gentemot andra företag, utan måste handla om vad som är rättvist mot miljön, människor, kommande generationer.
