Men nej, sedan rullar de ner igen, ända till botten.
Spelar ingen roll om jag berättat att forskare menar att avsmältningen på Grönland är irreversibel, det vill säga att vi inte kan stoppa den. Hej, havshöjning. Farväl, New York och Amsterdam och Shanghai och Mumbai och Stockholm och alla andra kustnära metropoler.
Spelar heller ingen roll om jag berättat om allt det positiva, hur nära vi faktiskt är att kunna bryta det fossila beroendet, med förnyelsebar energi som aldrig varit billigare eller bättre.
Nej, rullar gör de ändå.
Tillbaka till sina drömmar om marknadens helande kraft.
Tillbaka till sina bekräftande profeter.
Det är säkert jättemånga som läser Björn Lomborg i Svenska Dagbladet. Han är – med sina tendentiösa tolkningar och bagatelliserande analyser – en tröstande röst för den borgerliga som inte vill sluta förstöra planeten.
Borgerliga, jag måste erkänna att detta sisyfoska uppdrag börjar bli tröttsamt.
Baxa upp, ni rullar ner, baxa upp, ni rullar ner.
Upprepa.
Vad är det för fel på er, varför är ni så tvångsmässiga?
Det finns viss forskning på området. Som till exempel Kirsti Jylhäs avhandling i psykologi, ”Ideological roots of climate change denial”. Hon undersöker där vem som har fallenhet för den sortens resistens. Det är individer som gillar status quo, att mänskligheten ska kunna fortsätta som tidigare. Dessa individer har ”kallhamrad personlighet”, bristfällig empatisk kompetens. Försvårande omständigheter är vilja att undvika oro, trångsynt personlighet, oförmåga att korrigera sin åsikt utifrån nya erfarenheter. Han – oftast en han – ser samhället som ”dominanta relationer”, vilket betyder att någon förbehåller sig rätten att orsaka ett problem som framför allt drabbar andra, utan att uppleva ansvar för andra.
”Argumenten som används i klimatdebatten handlar ofta om att ge upp bekvämligheter i livet för att ta hand om naturen och de fattiga eller svaga i världen. Men det är kanske inte ett lockande argument för en person som ser världen ur ett hierarkiskt perspektiv”, skriver Kirsti Jylhä.
Det är en förgörande genomlysning av klimatförnekaren. Egoistisk, trög, beskuren. Men för den som är ute efter att väcka det sovande borgerliga folket fungerar den nog inte så… dialogbyggande.
Möjligen finns en mer lämplig ingång.
Borgerliga älskar ju när vänstern piskar sig.
Så låt mig vara självkritisk. Är det avsändaren som är problemet? Jag är tyvärr vänster. Greta Thunberg är också vänster. (Nej, det är hon i och för sig inte, vad jag vet, men det är vad SVT gissar – och det budskapet är som raffinerat socker för den borgerliga som inte vill komma i kontakt med sitt eget samvete.) Så lyssna inte på mig. Lyssna inte på henne. Ni behöver inte.
Men hur skulle det kännas med Margaret Thatcher?
Tillräckligt borgerlig?
Just nu sprids en video där Margaret Thatcher lägger ut texten kring den globala upphettningen och vilka fruktansvärda konsekvenser vi kan räkna med, men bara om vi som mänsklighet fallerar, för vi kan fortfarande bestämma vårt eget öde. Hon höll sitt tal i FN-skrapan den 8 november 1989.
”Vi ser en häftig ökning av mängden koldioxid i atmosfären”, säger hon i sitt tal.
För mer än 30 år sedan.
”Vi ser en förstörelse i enorm omfattning av tropiska skogar som har unika egenskaper att uppta koldioxid från atmosfären.”
För mer än 30 år sedan.
”Resultatet är att förändringar i framtiden sannolikt kommer att vara mer fundamentala och mer utbredda än något vi hittills upplevt. Förändringar i haven runt oss, förändringar till atmosfären ovan, vilket i sin tur leder till förändringar i världens klimat, vilket kan förändra vårt sätt att leva på det mest grundläggande sätt.”
För mer än 30 år sedan.
”Problemet med global klimatförändring påverkar oss alla och åtgärder kommer bara att vara effektiva om de vidtas på internationell nivå.”
För mer än 30 år sedan.
Järnladyn sitter inte på alla svar, men på det det stora hela säger hon – två år före Berlinmurens fall – vettigare saker än vad de flesta borgerliga politiker och debattör mäktar med idag. Hon är dessutom lyhörd inför och styrd av vetenskap, just den som borgerliga nu tenderar att bortse från eller underminera och direkt förlöjliga.
Margaret Thatcher – och vännen Ronald Reagan – var på sin tid drivande i att etablera ett globalt förbud mot gaser som då åt upp ozonskiktet.
Det arvet har inte direkt förvaltats.
Sedan decennier är borgerligheten, vad gäller klimatkrisen, fast i en negativ utveckling som påminner om evig rötmånad.
Varför?
Vad eller vem – om inte Margaret Thatcher – skulle få er att trotsa er allldeles egen bekväma, lättsinniga gravitation?
Det är uppriktiga frågor.
För vi har verkligen inte tid med det här.
