Sluta med omvändelseterapin för kvinnor som inte vill ha barn

Vet du vad ordet andrologi betyder? Sannolikheten är liten, för de flesta har aldrig hört talas om begreppet. Gynekologi, däremot, behöver jag nog inte förklara för dig – andrologi är alltså den manliga motsvarigheten. Det är läran om mannen som biologisk varelse.

Det här lärde jag mig när jag läste på om ofrivillig barnlöshet, ett ämne som obegripligt nog inte varit särskilt närvarande i den pågående diskussionen om minskade födelsetal. Både det och männens roll i denna politiskt heta fråga har närmast trängts bort helt till förmån för en sak: kvinnors inställning till att skaffa barn.

Visst, det är rimligt att politiker vill undersöka orsakerna till minskat barnafödande eftersom det kan tyda på ett samhälleligt misslyckande som kräver politiska åtgärder. Och det finns sannerligen saker att ta tag i.

Bostadskrisen är ett uppenbart hinder för familjebildande – och kanske särskilt vid en separation. Många avskräcks av förlossningsvården, vilket inte heller är svårt att förstå: i norra Sverige kan det vara flera timmar till närmsta förlossningsmottagning, och i större städer tvingas kvinnor föda barn på parkeringen när vårdplatserna inte räcker till.

Och vi jobbar mycket. Svenskarna har Europas tredje längsta arbetsliv, och om vi pratar kvinnors minskade lust att skaffa barn skulle det ju kunna ha att göra med att barnens inträde i ett pars liv gör kvinnan till projektledare.

Fokus ligger snarare på kvinnor och deras prioriteringar – med undertonen att de är fel.

Men ser vi verkligen en politisk ambition att förändra det här systemet, det där grundläggande trygghetsfaktorer är svåra att tillgodose? Planerar politikerna att till slut bekämpa den ojämlika bostadsmarknaden eller att ge vården de resurser den skriker efter? Mycket lite tyder på det. Fokus ligger snarare på kvinnor och deras prioriteringar – med undertonen att de är fel.

Det verkar inte bättre än att man ska behöva påminna om detta: kvinnor får prioritera precis som de vill. Vad som är meningsfullt är upp till varje person att avgöra, och detta kan förstås vara barn och familj, men det kan också vara utbildning, arbete, vänner, intressen.

Nu ser vi hur politikerna ägnar sig åt något som närmast liknar omvändelseförsök mot kvinnor som inte vill ha barn. I detta går att skönja ett villkorat människovärde: som om man inte vore en fullvärdig medborgare utan att vilja ha barn.

Och det tyder på en ansvarsförskjutning: kvinnor ska locka fram sin modersinstinkt, men politikerna ska inte lyfta ett finger. Framför allt ska förändringen inte behöva kosta något, inte för staten. Förändringen ska bäras och bekostas av kvinnorna.

Det är förunderligt hur männen helt förbisetts i denna diskussion. När jag försöker ta reda på hur det ligger till med den omtalade nedgången i efterfrågan på barn får jag bara upp sökträffar om hur kvinnor ser på saken. Hur kan vi vara så ointresserade av männens inställning när frågan engagerar politikerna så mycket?

Och för att återknyta till det jag inledde texten med: även när barnfrågan behandlar de biologiska bitarna är det kvinnan som står i centrum. Andrologi är betydligt mindre utforskat än gynekologi och män fostras inte i att ta lika stort ansvar för reproduktionen som kvinnorna, och förväntas heller inte vara lika engagerade i möjligheten att få barn.

Om politikerna nu vill att det föds fler barn, varför lägger de då inte krutet här, på de som vill men inte lyckas?

Nu ska jag äntligen komma till poängen jag vill göra med den här texten. Politikerna verkar sannerligen måna om att det föds fler barn – men de är mer engagerade i omvändelseterapi för de ointresserade än i att hjälpa de som vill men inte lyckas bli gravida.

Omkring 15 procent av svenska par drabbas av infertilitetsproblem och en tredjedel av de som söker för ofrivillig barnlöshet får inte barn. Och i skymundan av alla moraliserande utlägg om kvinnors prioriteringar har männens spermiekvalitet försämrats drastiskt de senaste decennierna.

I egenskap av 32-årig kvinna befinner jag mig i en virvelvind av rapporter om misslyckade graviditetsförsök, fertilitetsutredningar och IVF-behandlingar. Jag hör om hur svårt det är att ens få en telefontid. Om hur veckorna går utan att en kallelse kommer. Om hur behandlingar misslyckas och pengar till fler – de flesta regioner bekostar tre IVF-försök – inte finns.

Om politikerna nu vill att det föds fler barn, varför lägger de då inte krutet här, på de som vill men inte lyckas? På att utreda fertiliteten och subventionera behandlingarna? På att skapa förutsättningar för att skaffa barn, i stället för att skuldbelägga de som tvivlar?

(Och nu har jag inte ens gått in på hur skevt det är att samma politiker som oroar sig över en minskad befolkning helt stryper invandringen – bara vissa barn är efterlängtade.)

Kanske beror det på att de är för upptagna med att försöka ändra inställning hos de (kvinnor) som inte vill ha barn, en prioritering som grundar sig i en konservativ livsåskådning och kvinnosyn. Mycket tyder åtminstone på just detta.