Kanske har du hört talas om att i många fruktträdgårdar i Kina måste odlarna själva pollinera blommorna för hand. Situationen utvecklas i samma negativa riktning i andra delar av världen. 

I Europa har bi- och fjärilspopulationen minskat med en tredjedel.

Lastbilar med bin och humlor har idag blivit en business.

Visst vet vi detta – och visst tas vissa steg i rätt riktning. Bönder slutar bespruta och övergår till ekologiskt odlande. Kommuner skapar ängar. Entreprenörer bygger hus med gröna tak. Miljöorganisationer kampanjar…

Och frågan kommer snart upp på FN:s stora toppmöte om biologisk mångfald i Kina. Det finns förslag på bordet som tagits fram av bland andra den kände miljövetaren Johan Rockström, som innebär att vi sätter en planetär gräns för biologisk mångfald (en motsvarighet till 1,5-gradersmålet för klimatet). I siffror handlar det om att uppnå noll förlust av biologisk mångfald till 2030 och fullständig återhämtning till 2050. 

Självklart ska vi ha höga förväntningar på att det kan bli ett genombrott för att skydda den resterande intakta biologiska mångfalden på jorden.

Dock har vi anledning att vara bekymrade. Den biologiska mångfalden minskar år efter år. Växter och djur hotas. Samtidigt som vi vet att planetens biologiska mångfald är en grundläggande förutsättning för vår överlevnad, mat, rent vatten – och välfärd.

Men vi behöver inte bara vänta på att bönder, skogsägare och makthavare ställer om. Jag läser den nyutkomna boken ”Världens viktigaste trädgård” av Mariette Glodeck (Ordfront) som tar fasta på utmaningarna för den biologiska mångfalden, och omsätter krisen till vardagshandling. Bokens budskap är att även en liten balkonglåda spelar roll – om vi alla, även vi som bor i städer, bidrar. Trädgårdsskötsel är faktiskt den vanligaste fritidssysselsättningen utomhus efter promenader, läser jag.

Och sammanlagt beräknas 70 procent av Sveriges befolkning ha möjlighet att odla i anslutning till sitt hus, sommarstuga eller på lotten.

I stället för välklippta gräsmattor och ettåriga blommor framdrivna i energislukande växthus kan vi förvilda våra odlingar, plantera träd, buskar, örter och en mångfald av blommor – som bin och insekter gillar.

Gräsmattor binder visserligen koldioxid i jorden precis som andra växter – men inte i den utsträckning att det motsvarar det koldioxidavtryck som skötseln av den lämnar efter sig, med bensindriven klippning, bevattning och konstgödning.

Ett konkret exempel på att enskildas trädgårdshandlingar faktiskt spelar roll är den brittiska kampanjen Plantlife, som sedan 2019 utmanat engelsmännen att anta ett No Mow May – att inte klippa gräset under maj månad. Den utvärderades och det visade sig att det höga gräset drar till sig flest pollinatörer. Sammanslaget hittade man 97 olika arter av pollinerande insekter, bland annat 26 olika fjärilar och 21 olika sorters bin och humlor i deltagarnas gräsmattor.

Nästan en procent av Sveriges yta består faktiskt av gräsmatta, läser jag i ”Världens viktigaste trädgård”. Det betyder över 4 500 kvadratkilometer av gräs. I städerna är det ännu tydligare: 52 procent av det gröna är just gräsmatta.

Missförstå mig inte. Att skydda skog med höga naturvärden och ställa om jordbruket spelar naturligtvis en betydligt större roll än en enskild liten trädgård. Men ändå. Min trädgård, din, den bredvid, sommarstugan, kolonilotten och balkongerna utgör tillsammans en väldigt stor bit av det gröna Sverige. 

Vi kan både demonstrera för kraftfulla beslut på FN-toppmötet och släppa fram den enkla lilla käringtanden i stället för att klippa gräsmattan kort – käringtanden uppskattas faktiskt av hela 130 olika insekter.