Göran Greider: Skönheten skrämmer mig

I veckan såg jag äntligen ”Nomadland”, filmen med Frances McDormand i huvudrollen som är både dokumentär och fiktion och som har fått så många priser och överallt hyllats. Den handlar om människor som i spåren av finanskrisen 2008 mister sina jobb och drivs ut på vägarna och hankar sig fram i husvagnsläger på den amerikanska kontinenten. Den är smått fantastiskt regisserad av den kinesiskfödde regissören Chloé Zhao och det är uppenbart, på gott och ont, att hon fullständigt har överväldigats av en amerikansk myt om de stora landskapen och människor som korsar dessa landskap och då bär med sig något slags ursprunglig pionjäranda: The Frontier. Erövringen av vidderna. Känslan som gjorde att amerikanarna var först med att inrätta nationalparker och som fick även radikala wobblies att försjunka i naturupplevelserna när de vaknade upp på godsvagnarna och blickade ut över de sublima landskap där ingen vit man satt sin fot.

Att röra sig ut i det okända, det storslagna. Den känslan finns. Den kommunistiske sångaren Woody Guthrie fångade den i den sång som borde vara USA:s nationalsång: ”This land is your land”. Jag minns när jag på tåget över Klippiga bergen en morgon rullade ut i ökenlandskapet på väg mot Salt Lake City och förnam det storslagna omkring mig på ett sätt som nog är nästan omöjligt i Europa. I filmen omtalas det ibland så: Nomaderna som slängts ut på vägarna är inte hemlösa, de är bara huslösa.