John Hassler, som är professor på Stockholms universitet, har tidigare menat att vi kan fortsätta bränna upp olja och gas utan att det hotar klimatet. Han ser dessutom inga problem med att nationalekonomiska studier finansieras av oljeindustrin. Kort sagt, han är en klimatfördröjare av rang.
Och vad passar då bättre än att använda fördröjarnas kelgris till dimridå: motsättningen mellan vad som görs i Sverige och vad som görs internationellt. Inte bara är det djupt orättvist med tanke på svenskarnas pinsamt höga konsumtionsbaserade utsläpp, det är dessutom en i grunden falsk motsättning.
Ska utsläppen minskas effektivt måste alla aktörer på alla samhällsnivåer i hela världen se till att minimera sin klimatpåverkan. Och det kan bara bli verklighet om några länder går före och visar vägen med effektiva nationella klimatåtgärder – samtidigt som man också pushar på övriga länder. Ett globalt pris på koldioxid, som Hassler och Boije vill se, är så klart en drömlösning. Problemet är att en sådan prissättning fortfarande ser avlägsen ut – den realpolitiska arenan med 197 nationalstater är givetvis mer svårarbetad än nationella åtgärder. Därför behöver vi en plan B, C och D också.
Men har Sverige då gett upp det internationella klimatarbetet, som nationalekonomerna får det att låta som? Tvärtom! Det finns – trots att jag och många andra enträget hävdar att Sverige måste göra mer – flera bevis för att Sverige i sin roll som föregångsland ligger i framkant. EU:s system för utsläppshandel skärptes 2018 (efter åratal med utsläppsrätter lika billiga som en kopp kaffe) genom en reformation som kallas ”the Swedish proposal”, där både svenska Brysselpolitikers idoga arbete och Sveriges erfarenhet av nationell koldioxidbeskattning ingav förtroende i ministerrådet och parlamentet. Nyligen har Sverige dessutom ingått i ett globalt samarbete för stärkt utsläppshandel. Se där, det går visst att jobba både på hemma- och bortaplan.
För rättvisans skull ska det sägas att Hassler medger att det är riskabelt att förlita sig på överstatliga ekonomiska regleringar som klimatomställningens enda kort. Hans bästa plan B (som för övrigt lanserades tillsammans med publikfavoriten Christer Fuglesang) är att stoppa den globala uppvärmningen med miljontals rymdparasoller. Apropå enkla och effektiva lösningar.
Det fördröjande flumsnacket om att ställa Sveriges klimatarbete mot Indien och Kina lär vi tyvärr få se mer av inför valet 2022. Hassler är huvudtalare på näringslivsfinansierade tankesmedjan Timbros nya utbildningssatsning ”Klimatliberalerna”, och sett till de politiska förslagen ser både Moderaterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna ser ut att ligga i startgroparna för att skruva upp det här narrativet.
Det är illavarslande, för verklighetens klimatomställning sker med växelverkan mellan alla olika samhällsnivåer. Globalt såväl som nationellt, lokalt och individuellt. Hassler och andra drömmare borde hissa vit flagg (eller kanske vitt parasoll) och lämna ifrån sig klimatpolitiken till realisterna.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
