Vad är det för slags land de båda dominerande grabbarna i alliansen, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt lämnat efter sig? Jag skriver grabbar därför att det pågår en debatt om de generationer som inte tillåts eller vill bli vuxna och till dem räknar jag Borg och Reinfeldt. Att hoppa av sitt politiska verk vid första motgång, valförlust, och lämna åt andra att städa upp är inte vidare moget. Att totalt ha dominerat Alliansen och sedan överge sina partners och lämna dem svaga och rådvilla är inte heller något tecken på vuxenskap. Jag ska inte lägga mig i deras kärleksliv, men jag tycker det tillhör modern mytbildning att Borg förälskade sig i en blivande domare i Idol-tävlingen. Min uppfattning är att de är näringslivets, affärsvärldarnas, riskkapitalisternas och finansvärldens idoler: de gjorde high-five med dem och viskade ”Mission accomplished” – uppdraget slutfört – när de övergav skutan.
Neil Postman, amerikansk professor och tänkare, skrev redan på 1900-talet: ”I framtiden kommer alla att vara mellan tjugo och trettio år oavsett ålder.” Detta apropå sättet vi blir tilltalade och vad som hålls upp som förebildligt. Han fick rätt tycker jag. Kanske skulle vi idag säga mellan femton och tjugofem år. De gamla statsmännen som Bill Clinton och Tony Blair är inga vise män; de reser runt och håller anföranden i kraft av sin berömmelse, uppbyggd med hjälp av politiken och kammar in miljoner, ett slags pseudovuxna – förebilder skulle jag tro för Göran Persson och Carl Bildt och antagligen Borg & Reinfeldt.
Reinfeldt & Borg sänkte skatterna med miljarder och åter miljarder för att utarma den offentliga sektorn.
De lät sälja ut statlig och kommunal egendom till vrakpriser. De privatiserade stora delar av den offentliga sektorn under pr-parollen ”valfrihet” och gjorde Sverige till världens mest avreglerade land, där både Wallenbergsfären och riskkapitalister fick köpa upp skolor, vård, järnvägar, flyktingförläggningar och så vidare. I all oändlighet.
För att charma medelklassen, deras bas, införde de rutavdrag, rotavdraget hade Persson redan infört. Men de deserterade innan konsekvenserna av deras avregleringar och privatiseringar blev uppenbara: den förödande bostadsbristen – de gav fan i att se till att det byggdes bostäder.
De hade en sympatisk flyktingpolitik, men de brydde sig aldrig om att se till att vi hade kapacitet, skicklig arbetsförmedling och bostäder för att med öppna armar ta emot jordens fördömda.
De avreglerade järnvägen, men struntade i att ta ansvar för konsekvenserna trots att det finns hur många exempel som helst i andra länder på att privatisering innebär uruselt underhåll, ständiga förseningar, tågolyckor.
De överlät skolan åt Jan Björklund, Folkpartiets furir, som tror att betyg i lägre klasser kan lösa den totala revolution som nätet inneburit, eller längtan att slippa bli vuxen eftersom ungdom är det som räknas, eller en misstro till alla auktoriteter, eftersom de påstått vuxna verkar roffa åt sig medan framtiden, deras framtid, framstår som både dyster och osäker. Om de som nu har makten i världen anses vuxna vill jag absolut inte bli vuxen.
Jag har aldrig haft något emot att betala skatt. Det beror på min uppfostran, världsåskådning och min beundran för dem som gick före oss: När arbetare och kvinnor fick rösträtt i Sverige 1919 gick de i ungefär femtio år, bekräftat vid val efter val, med på att betala vad som ansågs vara världens högsta skatter. De ville att ”alla skulle med”, ingen skulle lämnas i sticket och de var beredda att avstå från en bra bit av sina magra löner inför det målet. Just detta tillhör det som har övertygat mig om att människor är så mycket bättre än sitt rykte. Just detta var vad Borg och Reinfeldt ville råda bot på, en gigantisk pr-apparat, bekostad av oss, talade om för oss att denna existentiella rättvisa i själva verket var en orättvisa.
Nu, när jag vet att delar av min skatt går till riskkapitalister, vidareskickade till skatteparadis, Bert Karlsson eller Wallenbergsfären är jag inte längre så säker. Vilket, tror jag, var själva meningen med Borgs och Reinfeldts politik, att förstöra skatten som en solidarisk idé.
Min lust att betala public service-avgiften minskar också, trots att jag tror att räddningen för teve-journalistiken borde vara public service. Men inte i Eva Hamiltons tappning – inte den våg av skit-tv, som jag nu är med och bekostar. Nya tv-chefen Hanna Stjärne är ännu ett oskrivet blad. Och jag hoppas. Lösningen är såklart inte att bara gnälla, utan att handla, men eftersom ”handling” på ett smart sätt reducerats till ”likes” eller namnunderskrifter – man behöver inte utsätta sig – tror jag att vi som tänker annorlunda för tillfället är avväpnade. Men det kommer inte att vara bestående, människors uppfinningsrikedom är trots allt helt betagande.
Och: Det finns en ny bok av Rebecca Solnit, vars ironiska titel är Män förklarar saker för mig. Jag får ibland mejl från män, faktiskt bara män, som protesterar mot att jag använder ”svengelska” i mina kolumner, anglosaxiska ord. Men det gör jag såklart med avsikt. Ord som är bättre på engelska, ord som inte hunnit översättas, men som många känner igen, ord från underhållningsvärlden som nått fram. Massor av ord i svenskan kommer från latinet, som en gång var överhetens världsspråk i väst eller från grekiskan och franskan: hur skulle vårt språk se ut utan alla dessa låneord? Nu är det engelskan som dominerar. Typ: Fuck you Borg och Reinfeldt, även om jag inte är höger kan jag se att ni är svikare, desertörer (franskt låneord) som nu vill håva in belöningarna från alla de redan rika ni berikade.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret? Här kan du teckna en prenumeration.
