Jakob och Fredrik är nämligen korttidspermitterade. Detta nya begrepp som vi har fått lära oss i coronakrisen. Från en dag till en annan stängde arbetsplatser och fabriker ned. Människor som Jakob och Fredrik fick gå hem på deltid. Staten betalar 75 procent av lönen för den permitterade tiden. Arbetsgivaren och arbetaren delar på resten. Det betyder alltså att arbetaren betalar en del av permitteringen genom sänkt lön. Ändå tycker Stefan Fölster att det är orimligt att den här tiden så Fredrik och Jakob inte längre ska vara på arbetet ägnas åt att ”pyssla hemma”.

Stefan Fölster tycker inte heller att a-kassan ska höjas för alla i krisen. Det är också orimligt enligt hans logik att vissa nu kan få ut mer i a-kassa än vad många andra får som sliter på sina jobb. Ja, det är orimligt. Men det orimliga är inte nivån på a-kassan utan på den låga nivån på lönerna för de som sliter. Men det är en annan diskussion. Nu pratar vi om makten över tiden.

Fölster tycker att det han kallar inkomststödet för korttidsarbete, som ju framför allt är utgiftsstöd för företagen, och höjd a-kassa borde villkoras. Bara den som ägnar sig åt kompetensutveckling, och på det sättet gör sig mer användbar för arbetsgivaren efter krisen, ska få stödet.

Så trots en sänkt inkomst ska den permitterade arbetaren använda all den permitterade tiden till att göra sig mer attraktiv för arbetsgivaren. Vad ska arbetsgivaren göra? Ingenting. Casha in det statliga permitteringsstödet utan krav på vare sig kompetensutveckling eller andra åtgärder som gör företagen mer hållbara inför nästa kris. Vi är nog många som hör det orimliga i det.

Den här krisen sätter fokus på många av vår tids paradoxer. Aktieägarmakten och de stora utdelningarna som har lämnat företagen fattiga och utan buffert är en. En annan är att när vårt samhälle bromsar in kan både miljön och människor andas ut. En tredje är att vi trots stigande produktivitet och tekniska framsteg fortfarande, 100 år efter åttatimmardagens införande, anser att en arbetsdag är just åtta timmar.

Coronakrisen har gett många av oss mer tid. Inte bara de som är korttidspermitterade har plötsligt fått timmar som kan ägnas åt annat än lönearbete och transporter mellan hem och arbete. Vi har återupptäckt naturen. Naturreservat och promenadstråk är fulla. Vi hinner läsa de där böckerna som staplats på hög. Vi tar upp nya intressen och lär oss laga mat från grunden eller sticka en tröja. Ja, vi spelar datorspel och pysslar hemma. Och vi mår bra av det.

Vi lagar saker. Odlingsintresset har exploderat. Vi hinner andas. Hjälpa barnen med läxorna. Ringa det där extra samtalet till en vän. Vi kan landa och ställa oss frågor om vad vi egentligen vill göra när allt det här är över. Vi söker nya utbildningar. Ansökningarna till högskolor och universitet inför hösten har slagit rekord. Och vi får tid över att engagera oss i volontärarbete. Handla åt dem som inte kan just nu eller skapa skyddsförkläden till de som arbetar med att rädda liv. Kort sagt, vi hinner leva.

Tid fylls alltid med någonting. All tid är värdefull. Inte bara den tid då jag får lön för det jag gör.

Låt krisen och korttidspermitteringarna blir starten på något nytt. Ett arbetsliv som ger utrymme för livet och inte bara arbetet. När hjulen börjar snurra igen så är det bra om det inte är hjul som sakta maler ner oss. Sänk arbetstiden. Skattefinansierad sysslolöshet kan mycket väl vara det som räddar oss.