Ledare. Johan Ehrenberg.

2018-07-02 03:00

Sjuk, sjukare, sjukförsäkring

Vi skyddar varandra via en försäkring och det har absolut inget med bidrag att göra.

Politik i media styrs inte av fakta eller forskning, den styrs av bilder. Bilder som enkelt kan skickas vidare och tas upp av andra. För att vinna opinion måste man vinna medias berättelse om problemet och ett sätt att vinna är genom att envist och konsekvent berätta falska fakta.

Till slut går det hem.

Det bästa exemplet på det är hur sjuka människor i Sverige diskuteras i dag. Nämligen som en kostnad. Moderaterna hamrar envist in att de är en del av ”bidragssverige”, gång på gång säger de borgerliga att vi har jätteproblem med ”sjuktal” som ökar och bidrag som bara äter upp våra gemensamma tillgångar.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

I den här propagandan sprids en människosyn som är djupt reaktionär, människor är sjuka och får ersättning utan verklig orsak, människor fuskar och det enda sättet att hantera de svällande utgifterna är genom hårdare kontroll och jakt på de som blir sjuka.

Ibland studsar en S-minister upp och försöker vinna poäng genom att säga samma sak när tjatet i media pågått ett tag.

Till var och en säger budskapet att du är inte problemet, men se på de där andra som …

Sanningen är en helt annan berättelse.

Sjuktalen i Sverige har sjunkit ända sedan början av 00-talet. Som mest hade vi 43,2 sjukdagar i snitt på ett år. Förra året var vi nere i 26,2. Det här betyder att hela bilden av det sjukfuskande folket är en ren lögn.

Bidragssjukdomen, då?

Alliansen gjorde ju om sjukförsäkringen och S har fortsatt på samma spår även om man tog bort ”stupstocken” (alltså den bortre gränsen för när man inte längre fick vara sjuk – vad än läkare och kropp sa så var man plötsligt utanför systemet). Det innebär kraftigt sänkta utbetalningar, tar vi från 00-talets börjar fram till i dag är det nästan en halvering, vi får runt tio dagar sjukersättning numera. Vilket betyder att de flesta sjukdagar inte har någon försäkring alls.

Men den största lögnen runt detta är självklart begreppet bidrag. Det är ju inte så att staten ger sjuka människor pengar, det är i stället alla som jobbar som betalar en sjukförsäkring som sedan löses ut när någon blir sjuk. Vi skyddar varandra via en försäkring och det har absolut inget med bidrag att göra. Eller skatter, eller statligt överskott eller underskott i budgeten.

Att moderater och andra ändå kallar det så är naturligtvis medvetet. Bilden av det sjuka Sverige måste göras till en moralisk bild där den sjuka ”får bidrag”.

De här lögnerna sprids sedan vidare i nyhetsreportage där ”kostnader ökar” eller där ”bidrag betalas ut” (eller inte betalas ut).

Vi lär oss hursomhelst – oberoende om vi är för en bra trygghet eller mot en bra gemensam trygghet – att det är ”en kostnad”, inte en omfördelning från friska dagar till sjuka dagar.

Men bilden är större än sjuktal och försäkring. Bilden av Sverige som ett av de största och ”kostsammaste” socialförsäkringssystemen är grundfalsk. Vi ligger på 18:e plats bland Europas länder när man räknar arbetslöshetsförsäkring, försörjningsstöd och socialt stöd. Räknar vi utifrån vår BNP (alltså vår samlade ekonomiska kraft) har vi faktiskt halverat de här satsningarna jämfört med 1990 talet. Vilket du kan få läsa i ”Socialförsäkringarna i siffror” från Försäkringskassan.

Allt detta vet naturligtvis de borgerliga men vilka stressade journalister vet det? Och budskapet om att det är ”nödvändigt” att ”minska kostnaderna” förs vidare som om det inte var just det politiken gjort och som är grunden till den otrygghet och ojämlikhet vi lever i i dag.

Men mycket vill ha mer.

Grunden till den här osakliga hetsen mot offentlig trygghet är nämligen verklig girighet, verklig satsa-på-dig-själv-ideologi och en verkligt otrevlig människosyn som säger att om bara jag får det bättre så får andra klara sig så gott de kan. Skatterna ska sänkas och för att klara det måste någon ”få mindre”. Därför är det så viktigt att framställa social trygghetspolitik som något annat. Som ”ett bidrag” och en ”kostnad”.

Alltså man sätter ideologin bakom den ekonomiska människan i motsats till den sociala människan.

Problemet är att de här människorna hänger ihop.

När OECD – världens mest tunnelseende ekonomiexperter – sätter sig ner och räknar på ekonomi och ojämlikhet så upptäcker de att Sveriges resa ner till en allt sämre trygghet inneburit att ekonomin vi har gemensamt faktiskt minskar. Ojämlikhet skapar inte en bra utveckling, jämlikhet ger mer till alla. Utom möjligen den allra rikaste procenten.

Det OECD då plötsligt gör som räknenissar är att de skapar en helt annan bild av vad som är möjligt i ett rikt land som Sverige än det M-ledaren gör i talarstolen.

Det här vore väl ett litet problem om vi då fick bägge bilderna presenterade och kunde diskutera dem öppet och samtidigt.

Men så fungerar det ju inte.

Politik handlar om att en bild ska styra diskussionen.

Det är därför försvar av välfärd aldrig kan gå hand i hand med S-ledningens tal om ”starka statsfinanser” eller tal om ”arbetslinjen”. Det måste till en annan bild av vilket samhälle vi försvarar och ska utveckla, inte en bild av en teknokrat som hindrar människors rättigheter.

Det finns faktiskt ett fint ord för det och det är ordet solidaritet.

Vi tar hand om varandra.

Prova att säga det högt.

Johan Ehrenberg
Johan Ehrenberg 

Grundade ETC 1976. Svarar gärna på frågor och skriver mest om ekonomi och politik. Och solceller. Men det är ju politik det med.

Mejl johan@etc.se

Twitter @JohanEhrenberg