BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I tider av fejknyheter och politiska utspel kan man drömma om någon som säger ”så här är det och det är slutdiskuterat”. Att någon kan säga vad som ska göras och hur. En dröm om ett välplanerat samhälle där allt som händer är noga uttänkt för största möjliga nytta. Men något sådant är givetvis omöjligt och kanske inte heller något att önska sig, egentligen.

Politik handlar om konflikter, om moral, till och med om känslor. Det som kanske inte går att veta men går att känna. Vi kan statistiskt sett inte mäta orättvisor, vi kan mäta skillnader mellan människor och vi kan känna och tycka att dessa skillnader är orättvisa. Statistik i sig värderar inte, säger inte vad som är rätt och fel. Självklart kan vi titta på världen och sakernas tillstånd, men vetenskapen allena kan inte säga vad som är gott, och tur är väl det, det är nämligen inte vetenskapens uppgift. Det är politiken som ska stå för det subjektiva, det värderande.   

Samtidigt kan man ibland önska sig mer vetenskaplighet. Att politiken i varje fall inte går tvärtemot vad man faktiskt kan säga är sant. Torsdagen förra veckan var Internationella dagen för kvinnors rätt till säkra och legala aborter, en dag som uppmärksammades här i Sverige. Aborträtten tycks vara i ett slags ständigt villkorat tillstånd, den blir ofta ifrågasatt. Jag minns en högstadie och gymnasietid då det var populärt att debattera aborträtten på lektionstid då eleverna skulle träna på argumentationsförmågan.

Det är någonting som är så självklart, att abort handlar om kvinnors rätt till sina kroppar, en rättighet som man har kämpat för. Att det är ett självbestämmande som inte kan ruckas på. Att en inskränkning av aborträtten leder till tragedier, till att aborter utförs i alla fall, under osäkra och farliga förhållanden.

Argumenten för rätten till abort känns så självklara nu när jag skriver ner dem. Att de grundar sig på en uppfattning om kvinnors rätt till sina egna kroppar,- en som borde vara så självklar och förgivettagen. Men samtidigt är det inte självklart.

Det har lagts en motion i riksdagen om att abortgräsen ska sänkas från 18 veckor till 12 veckor. Motståndare till aborträtten argumenterar ofta utifrån förment vetenskapliga grunder, och ibland bryr de sig inte ens om att ha någon vag referens till forskning utan hittar på.

Sverigedemokraternas Paula Bieler, som var en av politikerna som skrev motionen, hävdade i en intervju i våras att abort används som ett preventivmedel i Sverige. I själva motionen skriver man att det är oroväckande ” om abort alltmer ses som ett alternativ till preventivmedel” (min kursivering).

Det är ett särskilt sätt att slira om sanningen. Det finns ingen undersökningar, inget underlag. Man hävdar inte att, men om, och i retoriken spelar det ingen roll. Man har ett mål, det vill säga att inskränka aborträtten, och så hittar man på en verklighetsbild som kan stärka argumenten för att det behöver göras. 

Det blir effektivt att måla upp en bild av ansvarslöshet, ja, rent av lättsinne.

Det är effektivt eftersom det anspelar på en bild av den dåliga kvinnan, en kvinnofientlig bild av slarvighet och lösaktighet som är gammal som gatan och så otroligt tröttsam.

Nej, man behöver inte vara teknokrat för att önska sig att politiker slutar hitta på. Framför allt när det gäller så viktiga frågor som kvinnors rätt att bestämma över sina egna liv.