Ledare. Göran Greider.

2016-12-07 03:00

SD kan snart ligga på tio procent

Högerpopulismen är alltid de bräckligaste av rörelser, och det sista vi bör göra är att ge SD självförtroende.

Opinionsmätningar orkar snart ingen höra talas om. De väller in över oss och ingen går riktigt att lita på. Det enda som folk i allmänhet fortfarande verkar vara bergsäkra på är att SD fortsätter att växa och att de i valet 2018 blir ännu större än nu. Det har nästan blivit ett omedvetet axiom i den politiska debatten: SD:s tillväxt är bestående och går knappast att göra något åt. Den högerpopulistiska vind som drar genom världen tycks förstärka den profetian (även om österrikarna satte tillfälligt stopp för den i helgen). Framförallt verkar det som om SD:s ledning själva är helt övertygade, på ett ovanligt proppmätt sätt, om att allt i princip går deras väg och att det snart bara är att kamma in ännu fler riksdagsplatser 2018.

 

”Jag tror att vi landar någonstans mellan 20–30 procent, men sedan kan det bli mycket större” – så uttryckte sig Åkesson med stor självgodhet i Svenska Dagbladet i måndags.

Tillåt mig protestera. Jag har några gånger skrivit på Twitter att det mycket väl kan gå så att SD nästa val är nere på låt oss säga tio procent. Jag tror aldrig jag fått så mycket ilskna och förnärmade reaktioner från högerextrema sympatisörer som när jag skrivit det. Men detta är ju det faktiska läget: sedan ett år tillbaka står flyktingfrågan inte i centrum för den politiska debatten så som den gjort under många år i följd. Den enskilda fråga som detta parti bygger sin existens på har sakta men säkert dragit sig tillbaka från politikens stormcentrum. SD har levt på den frågan. Det är den enda fråga de i grunden bryr sig om. Men jag är rätt säker på att i takt med att flyktingfrågan får konkurrens av andra frågor på den politiska agendan kommer SD:s energi att minska.

Under våren kunde det gå veckor mellan de tillfällen då SD stod i politikens centrum. Under hösten seglade en annan fråga upp som gjorde att partiet hängde kvar i strålkastarljuset: Tänker allianspartierna samarbeta med Åkesson? Just nu ser det ut som om den frågan också är på väg bort (även om många borgare förstås räknar med SD:s passiva stöd).

Högerpopulistiska partier lever på många sätt i symbios med medierapporteringen. Trump är skräckexemplet; han skulle aldrig ha vunnit om inte medierna formligen sprungit efter honom. Men detsamma gäller Marine Le Pen – eller svenska SD. Det är nästan så att dessa politiker och personer livnär sig på den skräck och oro alla progressiva människor känner för dem. Vi tenderar att blåsa upp deras egon och deras siffror. Och när deras siffror i opinionsmätningarna ökar, ja då stärks självförtroendet hos den högerextrema populismens företrädare.

Men: Vad gäller SD förefaller det klart att deras ständigt pågående uppgång har brutits. I SCB-mätningen för november hamnar de på 17,5 procent, vilket är nästan 2,5 procentenheter lägre än för ett år sedan. Varför påpekar inte fler kommentatorer att detta parti kan ha nått sin kulmen och faktiskt vara på väg att sakta men säkert vika? I de nordiska länderna har stödet för de högerpopulistiska rörelserna minskat ganska kraftigt, även om det i fallen Finland och Norge beror på att de sitter i regeringsställning och tvingas ta ansvar.

Glöm aldrig att populistiska partier är oerhört sköra. De är nästan alltid beroende av några få starka personer i toppen. SD består i princip av en kommandotrupp på fyra, fem personer, varav en – Kent Ekeroth – nu rentav tvingats ta timeout. Populistiska partier löper alltid stor risk att spricka uppifrån och ner.

Jag är övertygad om att bara detta att vädra tanken att SD kan ha nått sin kulmen och kan vara på väg nedåt har en destabiliserande effekt på detta parti. Ett så kallat momentum upphör. Det hade till exempel varit intressant om SvD:s reporter ställt en sådan fråga till Åkesson i måndagens intervju och pressat honom: Har ni nått er kulmen? Är ni på väg att minska?

Naturligtvis bygger mitt scenario i slutändan på att andra saker också sker i politiken. Framförallt att höger-vänsterskalan blir mer synlig i svensk politik, i strider om vinster i välfärden, skatter, budget, bostadspolitik, socialförsäkringar och så vidare. Framförallt hänger mycket på hur väl de rödgröna i stat och kommun lyckas med integrationspolitiken. För närvarande vräks det ut mycket medierapportering om det tilltagande gängvåldet i de mest utsatta områdena i Sverige. Och där finns jätteproblem, inte tu tal om saken, problem som kräver ”hårdare tag” från polis och myndigheter. Men samma problematik kräver naturligtvis ännu mer av mjukare tag, det vill säga sociala satsningar på eftersatta områden.

Högerpopulismen har vi fått för våra synders skull, framförallt för all den uteblivna reformverksamhet som europeisk arbetarrörelse inte orkat med. Men det är oerhört viktigt att inte tro på ödet: Högerpopulismen är alltid de bräckligaste av rörelser, och det sista vi bör göra är att ge SD självförtroende genom att ständigt gå med på partiets segervissa tonfall.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.