Ledare. Ulrika Lindahl.

2019-06-25 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Sanders utmanar – med mer makt till arbetare

Det här är ett förslag som kan höja arbetarnas löner och tvinga företagen att blicka längre framåt än till nästa kvartalsrapport. 

Demokrati utvecklas av dem som utmanar dess gränser. Jag läser orden på en utställning på Världskulturmuseet i Göteborg. Ungefär samtidigt läser jag att Bernie Sanders, en av Demokraternas presidentkandidater i USA, vill ha en lag som tvingar stora företag att kontinuerligt sätta av en andel av aktierna till en fond som kontrolleras av arbetarna.

”Vi kan gå mot en ekonomi där arbetare känner att de inte bara är en kugge i maskineriet – en ekonomi där de har makt över sina arbeten och kan ta beslut”, säger han i en intervju i Washington Post.

”Demokrati är inte bara möjligheten att rösta. Demokrati är att verkligen ha kontroll över ditt liv”, säger han också. Och jag tänker att det är det bästa sättet att utveckla demokratin i dag – att utmana dess gränser i ekonomin och på arbetsmarknaden.

I stället för att bara klaga över ett system företagsledare får enorma bonusar samtidigt som arbetarna får svältlöner har Bernie Sanders tagit fram ett förslag som faktiskt skulle ge arbetarna mer makt. Utöver de arbetarkontrollerade fonderna vill han också införa ett system som tvingar företagen att avsätta en andel av platserna i styrelsen till arbetarrepresentanter. Och det är inte bara han som har sådana i förslag i den primärvalsdebatt som nu drar igång i USA. Även Elisabeth Warren, en annan av Demokraternas presidentkandidater, har lagt förslag om att ge arbetarna makten att välja 40 procent av ledamöterna i företagsstyrelserna.

”Vi måste få ett slut på företagens skadliga besatthet av att maximera aktieägarnas avkastning till vilket pris som helst, vilket har lett till att tusentals miljarder har tagits från arbetarna och från nödvändiga långsiktiga investeringar”, säger hon.

Sveriges demokratiska utveckling tog tvärstopp när den ekonomiska makten utmanades på allvar med löntagarfonderna på 70- och 80-­talen. Fram till dess hade vi fått se rösträttens införande, lagstadgad semester, åtta timmars arbetsdag, subventionerade bostäder, medbestämmandelagen, föräldraledighet och andra reformer som förbättrat livet för de många och ökat arbetarnas makt över sin egen tid. Men när det kom till att också ge arbetarna makten över själva ägandet av produktionen och kapitalet, då tog det slut.

Det ursprungliga förslaget byggde på att 20 procent av företagens vinst skulle överföras till en löntagarfond som kontrollerades av arbetarna genom fackförbunden. Det skulle demokratisera ekonomin och öka arbetarnas inflytande över företaget.

Som arkitekten bakom förslaget, LO-ekonomen Rudolf Meiner, skrev:

”All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”

Det förstod också de som ägde kapitalet. Det här kunde de inte tillåta. Det var ju socialism. Den 4 oktober 1983 samlades tiotusentals demonstranter i Stockholm, orkestrerade av Svenskt Näringsliv, dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen, och tågade mot den urvattnade version av löntagarfonderna som den socialdemokratiska regeringen hade infört.

30 år efter att löntagarfonderna började diskuteras skrev näringslivets tankesmedja Timbro rapporten ”Ett Sverige med Meidners löntagarfonder – vad skulle ha hänt”. De konstaterar att år 2000 skulle löntagarfonderna ha varit majoritetsägare i fem stora börsnoterade företag – Electrolux, Holmen, SKF, Trelleborg och Ångpanneföreningen. 44 procent av H&M skulle kontrolleras av löntagarfonderna, liksom 43 procent av Handelsbanken. Som en sista skräckinjagande slutsats slår rapporten fast att vi skulle ha ett samhälle där makten över företag, tidningar, bokförlag med mera skulle vara koncentrerad i arbetarnas och fackets händer!

När de borgerliga tog makten 1991 lades fonderna ned och sedan dess har vi inte hört talas om dem. Och vi har inte heller sedan dess sett några politiska reformer som flyttat fram demokratins gränser.

Förrän nu när frågan väcks av Bernie Sanders. För han, och många med honom, förstår att det här är ett förslag som kan höja arbetarnas löner och tvinga företagen att blicka längre framåt än till nästa kvartalsrapport. Kanske till och med få företagen att göra kloka investeringar som ställer om produktionen till något som är hållbart för alla. Framför allt fördelar det pengar från de som bara äger till dem som arbetar. De rikaste tio procenten i USA kontrollerar idag 97 procent av kapitalintäkter som vinst, ränta och aktieutdelningar.

Sverige då? Vem äger kapitalet här. Tre män äger mer än vad 60 procent av den vuxna befolkningen äger (315 miljarder kronor). Rikast är H&M-arvingen Stefan Persson, tätt följd av Hans Rausing som ärvt Tetrapak-imperiet och affärsmannen Melker Schörling. De tre männens sammanlagda förmögenheter är 342 miljarder.

Sedan frågan om ekonomisk demokrati begravdes har makten över företagen, tidningar och bokförlag koncentrerats till några få händer och det vi tidigare faktiskt ägde och kontrollerade gemensamt genom staten och kommunerna –järnvägar, skolor och vårdcentraler – har tagits över av privata företag och lyfts bort från den demokratiska kontrollen. Så ja, vi behöver verkligen utmana demokratins gränser.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter