”Akta er för sandlådorna nu när det regnar så mycket!” skriver någon på Facebook och föräldrar i mitt flöde delar hej vilt. Varför sandlådorna är farliga? De kan bli till kvicksand och barn kan tydligen kvävas till döds i dessa dolda dödsfällor. 

Föreställningen Medeas barn som sätts upp av Örebro länsteater har fått många föräldrar att slå bakut och kräva att deras små barn ska slippa utsättas för det trauma det tydligen innebär att få se en pjäs om skilsmässa. Jag slår mig för pannan. 

Föräldrar är en otroligt stark grupp i samhället. Föräldrar på krigsstigen har fått mer än ett företag att med skrämselhicka be om ursäkt för vad de nu har gjort fel. För stora godisbitar, eller vad problemet nu är den här månaden. Rektorer på skolorna i Örebro län har i många fall lyssnat på hysteriska föräldrar och ställt in föreställningar av Medeas barn. Och vilka är det som drabbas? Jo barnen.

Först måste vi konstatera det här: Det är läskigt att vara förälder. Oerhört läskigt. Man vill helst se till att barnen lever insvepta i bomull, skyddade från allt otäckt och vasst och elakt i världen. Allt det vi måste stå ut som med vuxna. Vi inbillar oss att ”barndomen” ska vara en magisk plats skyddad från verkligheten, och att barn i sinom tid ändå kommer att behöva hantera allt det livet innebär. Tyvärr är vi så upptagna av att fantisera om detta sagoland fyllt av sockervadd och enhörningar att vi inte inser att barnen har rätt till sitt fulla liv, inte den tillrättalagda version vi vill servera dem. 

Det här är vad barndomen är: Den tid i livet då vi är barn. Det är inget magiskt med det, inget rosenskimrande. Det finns mängder av barn som har en förskräcklig uppväxt och även barn med en lycklig barndom kommer att möta sorg, förtvivlan och rädsla. Det är en del av att vara människa, och barn är människor – med alla de känslor och tankar som hör till. När skolor bestämmer att de inte ska visa sina elever en hyllad föreställning för att föräldrar är upprörda, då sviker de barnens rätt till en kulturell bildning. När vi censurerar obehagliga partier i barnböcker så tar vi ifrån barn en möjlighet att själva få reflektera kring vad de hör och hur det får dem att känna. När vi skyddar våra barn från inbillade faror så förvägrar vi dem deras rätt att utforska sin miljö. Det är inte omtanke. Det är inte välvilja. Det är censur. 

Det här är en starkt uppåtgående trend som har pågått ett tag. När jag var liten hade vi diskussioner om tv-spelsvåldet, det var en sak. Det här som pågår nu, det har helt tappat proportionerna. Barnböcker som behandlar ämnen som död och sorg märks med epitet som ”svårt och sorgligt” på bibliotek. Teater anpassad för barn om ämnen som barn möter varje dag anses vara för otäckt. Låter du ditt barn korsa en bilväg på väg till skolan så är du oansvarig som förälder. 

Allt hänger ihop. Vi krymper barnens värld på alla håll och kanter. Vi snävar in deras levnadsrum tills de enbart ser och upplever det vi tycker passar dem. Vi låter dem inte röra sig som de vill och behöver. De får inte se, läsa och uppleva det vi inte satt vår godkäntstämpel på. Vi stympar dem. Då, när våra barn drabbas av vår välvilja, är det upp till samhället i övrigt att se till att vår oro inte går för långt. Att sätta stopp för vårt begränsande av barnen. Det är upp till resten av samhället att stå på barnens sida och se till att de får uppleva hela livet: även det svåra och det som gör lite ont. Det har de rätt till. Om föräldrar börjar nalla på denna rättighet måste ni andra: skolor, bibliotek, förskolor – ni måste stå emot. Annars vinner censuren, och det förlorar vi bara på.