Ledare. Andreas Gustavsson.

2021-09-18 09:19
Bild: TT/Stina Stjernkvist
Puffetikett
Dagens ETC

Säg som det är, allt ni vill är att bränna Bali

Hon som kan ha utsatts för ett sexuellt brott blir bara ammunition, retorisk krydda, content för en politisk likvideringskampanj.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Om vi utelämnar Sverigedemokraterna, finns det någon riksdagsledamot som jag tycker sämre om än Hanif Bali? Troligen inte. Säkert inte. Det handlar om hans politik – som han utövar sporadiskt – men mer ändå om hans oerhört destruktiva roll i debatten, hur hans bulldozriga drevande och eviga hundvisslande piskar upp något som skrämmer slag på folk och tvingar meningsmotståndare till tystnad.

Svansen är ingen inbillning, den finns där.

Han smeker den alltid medhårs.

Kittlar den.

Alltid finns det någon batikkärring eller ghettoslödder att snurra vreden kring.

Han är en rakt igenom fruktansvärd politiker, en populistisk huligan.

Moderaterna låter honom hållas.

Demokratin blir lite fulare för varje dag den symbiosen tillåts fortsätta.

Men.

När jag summerar det som hänt senaste veckan.

Så många som kategoriskt tar ställning i skuldfrågan.

Så många som genast lägger ut hans namn.

Så många som uppvisar samma egenmäktiga drevmentalitet.

Så många som blir Hanif Bali.

Jag ser er.

Jag ser er hämndlystnad.

Jag ser er njuta med bekräftande, obekräftade rykten.

Vi kommer till sist att få veta vad som är sant.

Kanske hinner medierna först, kanske förundersökningen.

Alla har inte tappat fattningen. Jag tänker till exempel på Irena Pozars utmärkta analys i Expressen, om hur Moderaterna begår ett misstag när man först väljer att de grova anklagelserna om sexualbrott mot en minderårig ska utredas internt, ”som vore det käbbel, eller en fråga om huruvida en relation är opassande eller inte”. Det är en klok artikel.

Överhuvudtaget har vi de senaste dagarna uppmärksammats på den avgörande skillnaden mellan journalistik och det som låtsas vara journalistik.

Och vi har, tyvärr, fått uppleva hur många som är beredda att i sociala medier agera fullt ut opportunistiskt när de anar chansen att allvarligt skada eller till och med förgöra en politisk motkraft som de verkligen, verkligen avskyr.

Ta åt er, ni som förtjänar.

Ni vet vilka ni är.

Ni vet nog också vad ni offrat, eller gör ni, eller är ni så förvissade om att drevet rullar från den goda sidan, naturligt impregnerad i feminism?

Ni fokuserar bara på Hanif Bali.

Ni vill bränna honom.

Ni kunde inte bry er mindre om barnet som det här gäller.

Hon som nu polisanmält och gett sin – för Hanif Bali komprometterande – version av vad som egentligen hände med den 17 år äldre riksdagsledamoten.

Hon som blir ammunition, retorisk krydda, content för er politiska likvideringskampanj.

Jag ser det från aktivister, jag ser det från partister.

Vissa.

För många.

Det är motbjudande.

Det är helt utan genuin omsorg.

Det är förnekelse av problemets omfattning.

Alltså att politiken – partier, organisationer, fack, tankesmedjor, stiftelser, ungdomsförbund, fria grupper – har alldeles för många män som inte kan hålla gränsen för vad som är acceptabelt beteende mot varken kvinnor eller barn. Och att det saknas solida strukturer att dels förebygga, dels bestraffa.

”Jag trodde att mitt parti lärt sig något under metoo. Men jag har varit naiv”, säger en moderat kvinna till Dagens ETC.

Hon litar inte på sitt parti.

Ja, väldigt många verkar ha glömt metoo.

Tusentals svenska kvinnor på olika nivåer av politiken skrev år 2017 under uppropet ”I maktens korridorer. Alla partier fanns med där, alla utom Sverigedemokraterna – som ändå har dokumenterade svårigheter att garantera sina kvinnliga politikers och funktionärers trygghet.

Men nu plötsligt har ni bestämt er för att det börjar och slutar med Hanif Bali, med Moderaterna?

Det blir som att ni suddar ut alla dessa kvinnors vittnesmål.

”Jag var 15 år och blev våldtagen av en kille som satt i förbundsstyrelsen i ungdomsförbundet. Han skickade blommor som ursäkt. När jag skrev att det han gjort var olagligt och funderade på att anmäla honom gick han till förbundsstyrelsen och berättade. De förklarade att de hade fullt förtroende för honom.”

Och:

”Jag var 20 år och en dubbelt så gammal politiker hörde av sig till mig och frågade om jag ville följa med på efterfest i ett av de häftigare politiska högkvarteren. När jag kom dit var det bara han och jag där.”

Och:

”Jag var en obetydlig tjänsteman, han en 20 år äldre mäktig minister.”

Och:

”Jag reda på att en man i ledande ställning använde sin ställning för att få ligga med unga, kvinnliga medlemmar.”

Så fortsätter det.

Så utsatta är unga kvinnor – flickor, barn – som engagerar sig politiskt.

Kommer ni att bry er om det?

Kommer ni att luta er tillbaka, nöjda, om Hanif Bali försvinner?

Jag tror det senare.

Och vet ni vad, det berättar allt jag behöver veta om era egentliga drivkrafter.