Annie Croona: Sällan har det varit så svårt att rösta vänster

Vad bra det går för vänstern att organisera sig inför valet, hörni! Det är nästan som att väljargruppen till vänster om Centerpartiet inte består av halva befolkningen – S, V och MP samlade 47,2 procent i Verians senaste mätning – utan av en folkmängd motsvarande invånarantalet i valfri svensk småstad.  

Men så är det ju inte. Många är vänster – men långt ifrån alla dessa vet vilken valsedel de ska plocka upp den 13 september 2026. Därför vill jag hävda att etiketten ”V-krisen” som nu dyker upp här och var är en missvisande sådan. Det här är hela vänsterns kris (vilka som nu ingår där).  

När Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade Vänsterpartiet – efter antisemitism-anklagelser, missnöje från partiledningens håll och slutligen krav på uteslutning – gjorde de det inte genom bakdörren. Det var dunder och brak: vitnessmål om utfrysningar och ultimatum, rapporter om en osund partikultur. Flera tidigare partister stämde in i kritiken och visade avhopparna sitt stöd.

Vi som står på sidlinjen kan så klart inte veta vad som är sant och inte, även om en hel del debattörer – inte minst S-märkta sådana – framstår som tvärsäkra. Det handlar om en överdos av individualism, heter det. ”Vänsterpartiet är bråkstakar som inte förstår sig på lojalitet”, typ. 

Jag tänker att två saker kan vara sanna samtidigt: partiledningen kan ha brustit, Delgado Varas och Daniel Riazat kan ha gjort det. I stället för att bidra med ytterligare spekulationer skulle jag vilja nysta i vad det här har för betydelse i relation till vänstern i ett större perspektiv – för krisen är då inte begränsad till ett parti.

Vänsterpartiet har länge stångats med såväl intern som extern kritik mot utvecklingen som Dadgostar kommit att förknippas med: mindre klimatprat, mer kött och potatis; lite mindre radikalt, lite mer ”regeringsdugligt” (läs: sossigt). Det är så klart en evig balansgång – att vara sig själv mot att få vara med – och man vill inte tippa över så att makten till slut väger mer än idealen. 

Många, inte minst socialdemokrater, menar som sagt att det är en ”jaget före laget”-attityd som V:s akilleshäl. Arbetets Daniel Swedin skriver till exempel att situationen ”blottar Vänsterpartiets verkliga problem: en kultur där individen alltid går före kollektivet”. 

Det ligger kanske något i det, men jag tänker att det kanske framför allt handlar om att följa en ideologi snarare än att följa en partiledare. Och dessutom: kanske är sossar för kollektivistiska, i den innebörd begreppet får här. De är ju så lojala att partiledningen kan styra skutan långt, långt åt höger utan att någon hoppar av.

Just det har Socialdemokraterna fått (berättigad) kritik för de senaste åren. Mest utifrån, eftersom de, för att inspireras av Swedin, har odlat en kultur där kollektivet alltid går före individen, eller egentligen: där partiets framgång – alltså makt – går före ideologiska värderingar. Socialdemokratisk kollektivism är uppenbarligen att aldrig säga emot partiets linje. Är det verkligen något att sträva efter? 

Tänk en S-regering som inte driver vänsterpolitik – ett scenario som inte längre är minsta verklighetsfrånvänt.

Varje politiker kommer att ställas inför den svåra avvägning som är att se partilinjen välja en annan väg än den man själv vill gå. Lösningen är inte alltid – kanske sällan – att lämna partiet. Delgado Varas och Riazats nya initiativ kommer knappast samla mer än minimalt stöd, och lär snabbt bli ett minne blott. 

Men lösningen är inte heller att aldrig säga emot. Då får vi partier som helt saknar hjärta och själ: stora till antalet, men futtiga till innehållet. Tänk en S-regering som inte driver vänsterpolitik – ett scenario som inte längre är minsta verklighetsfrånvänt. Tystnaden kan ta en till makten – men sen då? Liberalerna borde räcka som avskräckande exempel. 

Den verkliga krisen här är, menar jag, att den parlamentariska vänstern inte lyckas erbjuda vänsterväljare ett rimligt alternativ – med bara ett år kvar till nästa val. Det är en enorm möjlighet som är på väg att fipplas bort.

S tycker så illa om V att de hellre regerar med C; det blir tydligt nu när socialdemokratiska skribenter kastar sig över tangenterna för att gotta sig i kaoset kring Delgado Varas och Riazat. Kollektivism skulle ju faktiskt kunna handla om att tänka större än sitt eget parti – tänk om S kunde se en attack mot V som något dåligt för vänstern i stället för något bra för S. 

Samtidigt är det förstås ett enormt underbetyg till V att de inte lyckas fånga upp en enda vänstersosse, trots att de antagligen skriver under på varenda rad i partiprogrammet. Och många potentiella (och tidigare) V-väljare är förstås ruskigt osugna att rösta på V nu. Det är ett vilset, splittrat parti som måste hitta tillbaka till stigen.

Men när kaosrapporterna haglar – jag är medveten om att denna text inte heller varit särskilt munter – vill jag påminna om något som sällan får något utrymme i debatten. Det finns trots allt en stor politisk enighet inom vänstern, bland såväl partier som väljare.

67 procent av befolkningen vill minska inkomstskillnaderna i samhället, 61 procent är negativa till mer privatisering av sjukvården, 75 procent vill bygga ett mer miljövänligt samhälle, 82 procent vill ha ökad jämställdhet mellan könen, allt enligt SOM-institutets rapport ”Allmänhetens åsikter om politiska förslag 2024”.

Det här är frågor som S, V och MP i stort sett är överens i. Hur kan partierna inte se att det är en oförskämt bra grund att bygga vidare på? Hur kan opinionssiffror närmare 50 procent för en potentiell rödgrön koalition inte få ledarna att samlas?

Tidöpartierna kan bara tacka och ta emot. Vänsterväljare, däremot? Det var längesedan deras partier gjorde det så svårt för dem.