I tidningen Hotellrevyn läser jag om skräckhistorier där resenärer skriker på serveringspersonal.

– Vi blir lätta måltavlor, eftersom de som jobbar på Swedavia rör sig hela tiden medan vi står stilla. Vi kan inte göra så mycket mer än att beklaga att det blivit så här. Och sedan försöka vara glad och trevlig så att man åtminstone kan lugna ner gästerna, så att de inte står och skriker på oss, säger Carl Witkowski som jobbar på en av restaurangerna och är huvudskyddsombud.

Alla som någon gång jobbat på restaurang och kafé kan nog känna igen sig. Det där hänger ihop, låg status på ett jobb som ger grönt ljus för folk att behandla en illa. 

Nu när det är sommar skriker restaurangerna efter folk. Men något har hänt. Branschen har svårt att få tag på arbetare och några av de mest kända krögarna tror sig ha hittat en lösning. I en intervju i Aftonbladet säger en av Sveriges mest kända tv-kockar och restaurangägare Johan Jureskog att det är ”slöfockar som går hemma” och att minimilönerna är för höga. I en debattartikel i Dagens Industri reviderade han sitt uttalande och ropade istället på pappa staten som ska gå in och betala för sänkt arbetsgivaravgift för vissa grupper, till exempel äldre.

Markus Aujalay, även hand känd kock, säger i en annan intervju i Dagens Industri att problemet är statusen:

”I många delar av världen finns det en fin tradition, yrkesstolthet och status att jobba på restaurang, inte i Sverige. Det är grundproblemet.”

Han har en poäng men status hänger ofta ihop med lön och hur man blir behandlad på jobbet.

Dagens Industri ramar intervjun med raderna: ”Arbetslösa tackar nej till jobb, dyker inte upp på intervju och ställer höga krav på lön, stimulans och status.” 

Det är med andra ord helt rimliga och begripliga krav. Minimilönerna är inte för höga, de är för låga. Restaurangbranschen betyder mycket för de som handlar mat och blir serverade och de som driver affärerna – men inte nödvändigtvis för de som håller i gång verksamheten. De som reder såser, steker köttbullar, serverar och diskar. Att vi har råd att äta ute är på bekostnad av lågavlönat arbete.

Nu står folk upp för sig själva, tackar nej till skambud.  

Trenden är global. I USA har begreppet The great resignation myntats, ungefär den stora massuppsägningen. När covid-19 slog till ändrades arbetsmarknaden radikalt, under år 2021 slutade rekordmånga anställda frivilligt på sina jobb.  

I undersökningar säger amerikanarna att orsakerna är låg lön, ingen möjlighet att utvecklas och avsaknaden av att bli respekterad på jobbet som en av de främsta anledningarna till att de slutade på sina jobb. 

Det är med andra ord inte lägre lön som kommer locka tillbaka arbetare.

Pandemin har skapat kaos men också öppnat upp en ny chans att bygga ett hållbart arbetsliv.