Henrik Jalalian: Så här skulle våra fiender dö i en svensk kärnvapenattack

Pratar man om kärnvapen med olika farbröder – det är med några undantag alltid farbröder – får man vara beredd på att känna en kall hand över hjässan. Det är nämligen oerhört lätt att råka få en klapp på huvudet.

Som att man inte läst på och förstått detta självklara: om vi ska ha färre kärnvapen måste vi först skaffa fler.

Men när debatten nu startat om att skaffa svenska eller nordiska kärnvapen är det inte så att argumenten egentligen är särskilt svåra att förstå sig på.

Det finns teorier som är värda att ta på allvar. Att dess avskräckande effekt kan skapa mer fred. Att nedrustning måste ske ömsesidigt. Att teorin om ömsesidigt garanterad förstörelse gör att kostnaden för en attack – oavsett från vem – blir oacceptabelt hög för alla inblandade.

Inte heller de vanliga argumenten emot, är särskilt svåra att sätta sig in i.

I den ringhörnan finns teorier om icke-spridning och avspänning. Att för varje ny aktör som skaffar kärnvapen så ökar risken för en katastrof, en galen ledare eller ett missförstånd. Och när fler skaffar kärnvapen känner sig andra hotade, vilket i sig ökar risken för konflikt. Till det kommer argument om den enorma kostnaden, svårigheter att skaffa uran och vilken roll Sverige ska spela. Som Dagens ETC:s reportrar Olof Klugman och Gustav Gelin beskrev väl tidigare i veckan. 

Men ibland är det som att själva grundfundamentet i diskussionen saknas, när man förlorar sig i spridningsavtal, kartor och olika doktriner.  Som om det var schack eller ett parti sänka skepp vi diskuterade.

Det som ofta noggrant undviks i alla diskussioner är dödandet av människor, nästan som att det är vulgärt att påpeka vad allt handlar om.

Men den absolut viktigaste etiska frågan att ställa sig kring kärnvapen är om vi är beredda att utföra ett massmord på andra, för att avskräcka dem ifrån att ge sig på oss.

Varje kärnvapen bär löfte om ett folkmord. Oavsett vad man anser bör vi kunna enas om att det handlar om att acceptera ett urskillningslöst dödande av civila som försvarspolitisk metod. Det bygger på samma logik som får de flesta av oss att med självklarhet ta avstånd från terrorism. (Det blir ju inte mycket till avskräckning om vi inte är beredda att använda våra vapen.)

Om Sverige nu skaffade sig kärnvapen, hur skulle våra fiender dö om vi använde dem? Om vi skickade ett av dem mot, säg, en rysk storstad?

Många dör omedelbart av tryckvågen. De skulle i någon mening ha haft tur. För dem som överlever de första sekunderna börjar något annat: huden bränns bort av värmen, luften blir omöjlig att andas och kroppen skadas inifrån av strålning.

De skulle stappla omkring desorienterade, i jakt på sina barn, föräldrar eller bekanta. Under timmar eller dagar hade kroppen förlorat sin vätska, lungorna slutar ta upp syre och infektioner fått fäste. De skulle inte få sjukvård eller hjälp, råden vid en kärnvapenkatastrof är att överlevarna måste klara sig själva.

Våra fiender skulle dö en plågsam död, full av smärta och rädsla, troligen utan att förstå riktigt vad som hänt dem.

Man får tycka olika om kärnvapen. Men låt oss ändå tala öppet om vad vi i så fall önskar våra fiender och vad de önskar oss.  Och om det är en logik vi är beredda att acceptera.