Jari Söyrinki: Revolten mot återvandring sår olydiga frön

Det finns två svenska rekordinnehavare i nejsägande. Den ena är norrlänningen som i årtionden tjurigt ställt upp motstånd till “Stockholms” höghastighetskapitalism, sagt nej till ensidig exploatering, men också sagt nej som ofta handlat om konservatism och småstadsmentalitet.

Den andra är den politiska vänstern, som efter en halvsekellång skilsmässa från arbetarklassen irrat runt med trasig kompass, kastat sig in i alla former av motstånd men sällan bidragit med orienterande alternativ.

Nu har regeringen lyckats förena dessa två strömningar. Det blev nämligen ett högljutt nej, med tonen tagen i Jokkmokk, när regeringens samordnare för återvandring skickade ut en samtalsförfrågan till landets kommuner.

Därefter följde fler, många fler. I skrivande stund har, enligt socialdemokraten Johannes Salo i Norrtälje, 160 kommuner avböjt att träffa samordnaren. Rödgröna kommuner förstås, men även moderatstyrda kommuner.

Frågan enar dem som oroar sig över hembetjänterna med dem som oroar sig över offentlig service – nejet är deras minsta gemensamma nämnare. Det är svårt att bygga något livskraftigt på det. Men motståndet kan hjälpa landets 290 kommuner, och alla som känner sig utpekade, att höja blicken något.

Det hör inte till vanligheterna att staten stöter på den här sortens patrull. Det var förstås politiskt klumpigt att skicka ut en förfrågan istället för att tvinga länsstyrelserna att administrera ärendet, men gjort är gjort.

Motståndet lär inte stoppa regeringen. Samordnaren har säkert lärt sig den gamla devisen “hellre be om förlåtelse än tillåtelse” och politiken ska ändå tvingas igenom. Men i landet lagomt och lydigt kan denna uppstudsighet väcka något. 

I den bästa av världar blir detta nej till regeringens planer på återvandring till ett ja för starkare självstyre i landets kommuner. För det är vad som spökar i bakgrunden: Att kommunerna känner sig överkörda. Att de är platta som pannkakor. 

Det lilla Jokkmokk producerar tio procent av landets elproduktion och priset man betalat för vattenkraften är bortom de flestas förståelse: uppdämda dalar, torrlagda fåror, för alltid förstörda livsmiljöer för både människor och djur. Många kommuner bär på liknande långvariga konflikter gentemot centralmakten; liknande sår och smärta i sin historia. Allt fler frågar sig, för vad?

Den frågan förstärks när man ser regeringens prioriteringar i statsbudgeten. När ska de som ger mest få något ordentligt tillbaka? Frågan har både en klassmässig och geografisk dimension. 

Därför är det bra att bryta upp statens auktoritet. Det är nödvändigt för att skapa politiskt handlingsrum. Spräck den kapitalistiska statens centralisering – den förstärker och förhärdar exploateringen. Den andas förtryck med varje andetag.

Naturligtvis finns det risker med ökat lokalt självstyre och nya principer för förvaltning. Det kan bli lite stökigt. Men det har aldrig funnits någon kungsväg till förändring. Det är en skumpig och bitvis oförutsägbar resa. 

Ibland måste man först skilja sig för att kunna förena sig – det är svaret till regeringen Kristersson som administrerar ett samhällsförfall och låter högerradikala knäppgökar experimentera med statsmakten. 

Den som föredrar trygghet kan fortsätta leva som underkastad. Lycka till med det. För vilka kommer efter återvandrarna? Vilka ska vi då hjälpa staten att göra sig kvitt med? Var går gränsen för kollaboratörskapet?

För att bygga upp samhället, rusta det socialt hellre än militärt, omorganisera arbetslivet och dra in alla invånare i ett dagligt beslutsfattande, behövs gränslöshet och expansivitet. 

Rebellstäder och rebellkommuner förstår, uppenbarligen bättre än regeringen, att vi är en del av världen och världen en del av oss. Låt dem välja sina egna vägar.