Ledare: Restriktiv riksbank ökar arbetslösheten

Den nyliberala politik som präglat världen de senaste 25 åren har avreglerat ekonomin men reglerat politiken. Kapitalet har fått en nästan total frihet. Politikens rörelseutrymme, demokratin, har däremot begränsats.

Allt fler beslut fattas i praktiken av politiskt oansvariga jurister eller experter, framförallt inom EU. Politiken har också försett sig själv med olika svårforcerade spärrar, som exempelvis det svenska budgettaket och överskottsmålet eller den av Tyskland påbjudna idén att grundlagen ska förhindra statens skuldsättning.

En av nationalekonomins giganter, engelsmannen John Maynard Keynes sade, på tal om centralbankschefer, att ingen känner deras tankar. Vill man komma åt dem får man tillämpa samma metod som vid studiet av lägre djurarter, alltså studera deras handlingar.

1999 blev Sveriges riksbank en självständig riksbank, vilket innebär att ingen annan myndighet får lägga sig i Riksbankens beslut när det gäller penningpolitik, det vill säga att upprätthålla prisstabilitet och ett effektivt betalningsväsende. Den svenska modellen utgick tidigare från att full sysselsättning var möjlig.

Under fyra decennier fram till början av 1990-talet var den fulla sysselsättningens arbetslinje den svenska modellens signum. Riksbankens tolkning av målet om ett fast penningvärde är att inflationen ska vara låg och stabil. Målet är satt till två procent, ett mål som under långa perioder underskridits med synnerligen negativa effekter på sysselsättningen som följd.

Att tiotusentals jobb försvunnit på grund av Riksbankens onödigt restriktiva penningpolitik har först under senare år blivit föremål för en seriös diskussion. Omfattande forskning och flera utredningar har visat att penningpolitiken och styrräntan har mycket lite effekt på den skuldsättning som riksbanksledningen ständigt använder som argument för att inte sänka räntan.

Professor Per Lundborg vid Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, FIEF, konstaterade med utgångspunkt från empiriska undersökningar att dagens svenska inflationsmål om två procent inte är förenligt med en arbetslöshet lägre än fyra procent. Han slog i likhet med många andra ekonomer fast att den restriktiva penningspolitiken gör efterfrågan på arbetskraft för låg.

I tio års tid har Riksbanken stramat åt för mycket. Vi har fått lägre tillväxt, färre jobb och fler arbetslösa. I en färsk rapport anser nu också det svenska konjunkturinstitutet, KI, att Riksbanken systematiskt överskattat inflationen vilket bidragit till en onödigt hög arbetslöshet.

Lars E O Svensson, tills nyligen en av Riksbankens sex direktörer utanför demokratisk kontroll och världsledande forskare inom penningpolitik, har hävdat att 60 000 arbetstillfällen gått förlorade på grund av en för hög styrränta och avvikelse från inflationsmålet. Så sent som vid Riksbankens senaste direktionsmöte den 4 september riktade också vice Riksbankschefen Karolina Ekholm skarp kritik mot att majoriteten i bankens direktion tänjer för mycket på inflationsmålet.

Mitt i all bedrövelsen ska vi vara tacksamma för att svenska folket sa ett rungande nej till medlemskap i EMU. Med centralbanksbeslut fattade i Frankfurt i stället för i Stockholm är risken uppenbar för att det blivit etter värre och att sysselsättningen kommit ännu mer i skymundan för inflationsmålet.

Men problemet med att för Sverige viktiga beslut fattas av folk som inte är politiskt ansvariga kvarstår. Och om socialdemokratin, förhoppningsvis i regeringsställning efter nästa års val, ska vinna trovärdighet med sitt löfte att föra Sverige tillbaka till något som med rimliga mått kan betraktas som full sysselsättning, så krävs det allra minst att sysselsättningen lyfts upp till ett med inflationen jämbördigt mål.
Bengt Silfverstrand