Ledare. Göran Greider.

2018-04-04 04:00

Resandet gör oss ofta mer inskränkta

Varför är det så förtvivlat omöjligt ens för en miljöpartist att säga det rakt ut: Det borde resas mindre!

Att vara berest är att ha status. Så ser det ut i Sverige och förmodligen i världen. Varför är det egentligen så? Jag tror inte det beror på att beresta människor allmänt sett skulle vara mer upplysta och ens mer erfarna än de mindre beresta.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Mitt intryck är att när folk återvänder från någon längre resa så har de i huvudsak träffat andra resenärer eller turister. Och råkar de ha mött någon vanlig människa i ett land långt borta gör de ett så stort nummer av det att man fruktar att en timmes samtal med en vanlig invånare i något avlägset land får bestämma hela bilden av landet.

Erfarenheterna man gör under de flesta resor handlar snarare rätt mycket om hotell, flygplatser och allmänna sevärdheter som man lika gärna kan läsa böcker om och då lära sig mer av. Jag skulle kunna hårdra det och konstatera att det myckna resandet rätt ofta gör folk mer inskränkta, inte minst därför att de då ibland ser ner på dem som inte rest särskilt mycket.

När det gäller charterresor till solen är det fantastiskt att se hur populära resorna till militärdiktaturen Thailand är och förblir. Svenskarnas paradis ligger verkligen där, i Thailand, men det är fascinerande att tänka på hur lite svenska folket verkar bry sig om vad Thailand är för land: Paradiset öppnar sig endast bakom slutna ögon. Till Thailand går massturismen, men de mer kräsna resenärerna är naturligtvis alltid på jakt efter mer statusbetonade platser att resa till.

Krasst uttryckt handlar större delen av nöjesresandet om denna paradox: att visa för dem därhemma att man har råd att resa långt och vara borta så länge som möjligt.

Samtidigt inser en barnunge att detta väldiga och tilltagande resande inte är kompatibelt med en hållbar biosfär. Flyget är förstås en växande bov. Men även tågresande avsätter trots allt spår i biosfären; järnvägar är i själva verket stora industriella system.

Att Miljöpartiet nu går ut med förslaget att ge det statliga Swedavia uppdraget att minska flygresandet är utmärkt. Det är samma princip som för Systembolaget, som har i uppdrag att driva på för hållbara alkoholvanor. Flygskatten som nu införs är också ett steg i rätt riktning. Det rör sig visserligen om små åtgärder, men det är bättre än ingenting och det visar på principen: Inga transportslag ska gå fria från sina skyldigheter mot de kommande släktena på denna planet.

Jag läste Isabella Lövins artikel på DN debatt under påsken och gladde mig. Samtidigt var det något där som störde mig. Det är när hon skriver: ”Självklart ska vi fortsätta att resa! Vi kan till och med resa mer!” Okej, jag håller med om att resandet verkligen kan vara lärorikt och att det kan föra människor i olika delar av världen närmare varandra. Men det är ju en sällsynthet att så verkligen sker! Och vad menar hon egentligen med att ”vi” kan resa mer? Ska de som nöjesreser mycket resa ännu mer framöver? Min enkla fråga är denna: Varför är det så förtvivlat omöjligt ens för en miljöpartist att säga det rakt ut: Det borde resas mindre!

Notera att jag inte skriver ”Vi borde resa mindre”, för det finns folk med låga inkomster som verkligen har rätt att kunna resa mer än vad de gör. Men sammantaget gäller ju detta: planeten håller inte för mer resande, såvida inte någon helt ny teknik som upphäver gravitationen plötsligt utvecklas. Och inte bara det: De flesta resor som företas ökar sannolikt inte alls kunskapen eller livserfarenheten, utan leder kanske lika ofta till – ökad inskränkthet.

Några av de mest beresta människor jag träffat på hör, eller har hört, till de högre skikten på stora företag eller myndigheter. Dessa människor är samtidigt ofta de som är minst öppna för andra sociala erfarenheter än sitt eget lilla skikts. De åker utomlands för att jämföra sig med andra eliter i en global statustävlan. Men de hyllar resandet som något nödvändigt och medvetandehöjande i sig. Aldrig hör man om att de riktigt rika och beresta människorna istället för att spendera pengar på dyra resor som orsakar miljöutsläpp i alla fall gör tvärtom för att öka resandet: bjuder hem en fattig afrikansk bondefamilj till Djursholm eller Vellinge i tre veckor och håller med mat, husrum och guidningar genom Sverige.

Nej, en miljörörelse värd namnet måste våga stå för mer av det stationära livet och lära oss värdet av att vara stilla och inte ständigt överge de platser vi råkar leva på.

Jag har planlagt en färd,

jag har inrett ett hus

på nomadiska kuster inåt.

Harry Martinsons ord ur diktsamlingen ”Passad”, som utkom för över 70 år sedan, har ljudit i mig sedan tonåren. Martinson hade luffat omkring i Sverige och olika världsdelar och arbetat som matros. Han steg i land. Han drömde om en civilisation som var förenlig med biosfärens förutsättningar. Han hoppades på ”inre resors obeskrivna öar” och att andra passadvindar skulle föra honom dit.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.