Lotta Ilona Häyrynen: Regeringens främsta julhälsning: ”Där är dörren”

I diktsamlingen Barbar [tystnadens objekt] skriver den danska poeten Amina Elmi om hur det är att välkomna tillbaka sin mor efter en resa till hemlandet:

”min mamma har kommit hem från en resa till hemlandet, säger jag och jag tänker att den meningen egentligen skär i mig som en kniv eftersom jag inser att hem för mig inte är hem för mamma [...]”

Jag tänker att Elmi beskriver ett sorts hack som finns hos alla migranter, kanske ännu mer i deras barn. Det gör också rasisternas favorituttryck ”åk hem då!” helt absurd. Till och med jag har fått höra det, när någon Sverigedemokrat blivit riktigt upprörd och upptäckt att jag inte är född i Sverige.

Men vaddå hem? Ett tidigare hem bor någonstans i min mamma, problemet är att jag aldrig kan nå dit. Det kan hon inte heller. Det finns inget att återvända till. Bara något annat, ett minne, en doft.

Jul är annars hemmens tid. Vi åker till släkten, till gamla tonårsrum som står kvar helt oförändrade i våra föräldrars hus. Eller så är det vi själva som tar emot, i kris och panik mellan julklappshandel och skinkkok, allt i en desperat jakt efter att forma de perfekta julminnena för våra barn.

På grund av samvaron är julen också plats för många samtal om ensamhet. Om dem som inte har någonstans att vara. De bokstavligen hemlösa men också de bildligen hemlösa som må ha tak över huvudet men inga relationer att ha ett hem med.

Min mamma brukade alltid hålla våra julaftnar öppna för de sistnämnda i umgängeskretsen. På så vis har min barndoms traditionella jular varit ungefär lika flyktiga som den där idén om ett ursprungshem. Olika människor kom och gick. Vissa år hade en viss vän en bra relation till sin familj. Ett annat år hade de brutit upp igen, och då satt han eller hon kring vårt julbord och åt morotslåda.

”Det går alltid att hitta en tallrik till” brukar min mamma säga, och kanske är just det i slutändan vad som är ett hem för mig. En öppen dörr. Empati.

Regeringen förbereder just nu en lag som ska göra det möjligt att återkalla permanenta uppehållstillstånd. Det hela är i praktiken ett hot om global hemlöshet för alla i Sverige som inte har medborgarskap (men även sådana ska kunna återkallas tycker starka röster, inte minst inom SD). Det är i praktiken också att säga till varje invandrare med uppehållstillstånd att detta egentligen inte är deras hem, hur mycket de än arbetat, hur många relationer de än byggt här.

Det är svårt att föreställa sig att leva med ett sådant hot hängande över huvudet. Vad är ett liv där ingen plats har potentialen att bli ett permanent hem? Du kan varken gå bakåt eller framåt. Ett helt liv i ett mellanrum.

En sådan psykologisk tyngd är nästan omöjlig att ta in, kanske särskilt för de svenskar som tror att alla har någon form av paradis att återvända till eller återuppbygga, som det där tonårsrummet som står som kvar som ett museum över all ouppfylld potential.

Amina Elmi skriver:

”var kan vi finnas till för fritid, läsa krim och lära oss sticka

var kan vi finnas till utan att påminna varandra om

vad våra kroppar representerar i världen: en akuthet”

Regeringens främsta julhälsning i år är ”där är dörren”. Jag tror inte vi lever i en samtid som kommer att låta dörren stå öppen för alla. Men i en klassisk julberättelse hade regeringen åtminstone hemsökts av tre spöken som lär dem en läxa om hem.