Ledare. Göran Greider.

2021-03-24 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Reformisterna visar att sakpolitik kan vinna över spelteori

Jag tror att det Reformisterna nu gör med sin starka sakpolitiska agenda och sitt slit kan bli en verklig gamechanger i det svenska politiska spelet.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Sakpolitik. Detta underbara ord. Det har ibland en oerhört vilsam klang, särskilt när det hörs genom alla uppjagade spelteoretiska analyser som viner genom luften kring Liberalerna, Bulletin, det parlamentariska läget eller lika febriga identitetspolitiska ställningstaganden kring rasism och antirasism i konstvärlden eller popkulturen. Inte sällan är ordet sakpolitik visserligen ett sätt för partibyråkrater att vifta bort de passionerade, men inte alltid. Ibland kommer ordet som en befriare.

Sakpolitik: Jag ser kloka huvuden lutade över siffror, budgetar, nomineringslistor. Jag hör någon säga en siffra eller en procentsats och jag vet att i striden mellan dessa siffror är det inte den högröstade passionen utan det stilla argumentet som plötsligt kan vinna.

Häromkvällen satt jag med i en Zoom-sändning från S-föreningen Reformisterna och jag måste säga att det var rena politiska terapin att göra det. Något hundratal medlemmar från olika delar av landet deltog och diskuterade den framgång som Reformisternas förslag och motioner nyligen rönt i S-distriktet i Stockholm men också på andra håll i landet inför den S-kongress som hålls i  senhöst i Göteborg.

Jag deltog inte själv i mötet, räckte inte upp min hand, satt bara och lyssnade (jag har varit med på en del andra möten och diskuterat). Konkreta frågor kring ett nytt finanspolitiskt ramverk, åtgärder mot utförsäkringarna, en investeringsbank och hur den fungerar för att dra pengar från den globala finansmarknaden till gröna satsningar – och massor av andra saker. De ideologiska markörerna – ja, de fanns förstås där hos deltagarna. Men mer som marken alla gick på. Och det var befriande. De taktiska resonemangen kring samarbetspartners i riksdagen bör tas efter valresultatet, inte nu. Låt oss nu koncentrera oss på sakförslagen.

Nej, jag har förstås inget emot idépolitiska utspel. De måste i slutändan vara både jord och rymd för all den progressiva sakpolitik som diskuteras. Men under lång tid har verkligen de stora sakpolitiska linjerna i svensk politisk debatt: Hur ska välfärden finansieras? Är det inte klokare att lånefinansiera och använda skatteintäkter tagna från de rikaste till annat? Och så vidare.

I ekonomen Markus Kallifatides har Reformisterna onekligen hittat en otroligt saklig företrädare. Han är knappast någon retoriker, men blir det ändå, bakvägen, när alla passioner filtreras genom de viktiga siffrorna och systemperspektiven.

Från uttalat högerhåll inom socialdemokratin har det förstås redan börjat gnisslas över att Reformisterna avser att göra höstkongressen till en överbudsfest. Widar Andersson klagar på det, som väntat (och jag undrar vad Magdalena Andersson tänker). Kanske är Widar Andersson litet mer orolig än vanligt just på grund av att också han nog lagt märke till att det finns en ny sakpolitisk grund i de krav och motioner som lär resas på kongressen. Det blir mindre av ilskna utrop och mer av kallt redovisande jämlikhetspolitik, finansierad ner till minsta krona, från talarstolarna. Det oroar honom, ungefär på samma sätt som den gamla tidens höger för hundra år sedan under den demokratiska svenska revolutionen började oroa sig för att arbetarrörelsen trädde fram inte bara med retorik utan med tunga, sakpolitiska men systembrytande argument.

Morgonen därpå läste jag Reformisternas förslag till en ny grön giv, kanske ett av de mest ambitiösa sakpolitiska genomgångar av vad som kan och bör göras för att förvandla detta land till ett föredöme när det gäller klimatkrisbekämpning. Jag ska inte dra hela det långa dokumentet. Men det jag ser är att en enorm faktakulle håller på att resas intill svenska politik, från vänster, från forskningen, från hela det sakpolitiska perspektivet. Allt i rapporten håller jag förstås inte med om. Jag tror att även Reformisterna lätt dras med i en viss överoptimistisk tro på teknikens möjligheter (till exempel kring höghastighetstågen), när det som också skulle behövas är en rejäl civilisationskritisk självprövning hos vartenda parti och varenda människa.   

Vad betyder då en S-kongress? Tja. Det är en evig fråga. Lika mycket som förr betyder en sådan kongress inte, och det beror på att folkrörelsen under den har försvagats så kraftigt på senare årtionden. 1993 höll jag själv ett tal på en S-kongress – då kände jag hur hela lokalen skakade till. Ministrar kom fram. Ekot rapporterade. Det var i skärningspunkten mellan en stor gammal folkrörelse och en som snart snabbt skulle krympas i den marknadsliberala tvätten som kom efter 90-talskrisen.

Men kongresser kan bli startpunkter. Jag tror att det Reformisterna nu gör med sin starka sakpolitiska agenda och sitt slit kan bli en verklig gamechanger i det svenska politiska spelet.