Nora Wurtzel: Dansen kommer fortsätta trots polisens protester

Sedan pandemin har nattklubbsscenen i Göteborg blomstrat. På Ringön har världsartister inom olika genrer spelat för fullspäckade konsertlokaler och svettiga dansgolv. Olika scener har vuxit parallellt och fått utvecklas relativt ohämmat från statens långa arm.

Visst har tillstånden bitvis saknats och det har tänjs på de oklara gränserna för vad som utgör ett slutet sällskap. Men som besökare har man känt sig trygg och välkommen. Nya DJ-talanger har fått testa vingarna i industrilokalerna för att året därpå spela på Way out west. Resultatet är att en levande musikscen har frodats.

Efter nyheten om att stockholmska Trädgårdens framtid hotas då ett fåtal grannar klagat på ljudnivån, har frågan om nattklubbar och uteliv fått en central plats i sommarens tidningar.

Till och med DN:s ledarredaktion ger sig nu in i debatten, och går till krögarnas försvar. Man har såklart helt rätt: en stad måste få låta, annars kommer de torka ihop till en öken av tråkighet.

Men i Göteborg blossar en ny intressekonflikt upp.

För nu har man beslutat att det är slut på det roliga på Ringön. Göteborgs bastanta och mångfacetterade musikscen upprör nämligen de tråkiga vitklubbarna som blir ledsna att danssugna människor hellre rör sig till det gamla industriområdet än till långa köer och öl för över hundra kronor glaset på Avenyn.

Polisen har alltså, enligt GP, satsat på att kartlägga och stänga ner nattlivet på Ringön, på initiativ av stans krogar och nattklubbar.

En första impuls från undertecknad är att fnysa åt krögarna att helt enkelt arrangera bättre och roligare fester. Då kanske besökarna kommer tillbaka. 

Men riktigt så enkelt är det inte. Den elektroniska musikscenen i allmänhet, och rejvscenen i synnerhet, är mer än bara fest.

Socialantropologen Anna Gavanas skriver i sin bok Från Diskofeber till Rejvhysteri om hur rejvscenen under 90-talet växer fram som ett svar mot den alkoholdrypande parningsritual som bedrivs på konventionella nattklubbar. Man ville i stället, i en Do-it-yourself-anda, skapa någonting gemensamt och kollektivt.

Anna Gavanas gör i boken också en viktig poäng om relationen mellan rejvscenen och drogerna: genom att lägga fokus på knarkandet förminskar samhället kulturyttringen som sådan, både dess musik och dess danskultur.

Det är också detta svepskäl som polisen nu beväpnar sig med. Med vaga formuleringar om droghandel och kopplingar till gängkriminaliteten försöker man demonisera en hel kulturyttring och dessutom skapa en osäkerhet hos besökarna genom att antyda att det faktiskt är FARLIGT att gå på svartklubb.

Visst förekommer det droger på rejv, men alla som någonsin satt sin fot på en vanlig krog eller nattklubb med en någorlunda vaksam blick på besökarnas pupiller och toalettvanor vet att det inte är ett isolerat problem. Folk knarkar överallt. Att använda det som ett slagträ mot rejvkulturen är inte mer än en sista utväg för ett etablissemang i panik över att folk har kul tillsammans. 

Svartklubbarnas historia är en historia om motreaktion – mot kommersialisering av musiken, mot rasistiska dörrvakter och mot en överkontrollerande stat. Mycket av det kanske har gått förlorat när rejvscenen vunnit ny popularitet, men det är hög tid att hitta tillbaka till de rötterna.

Polisen kan försöka stänga ner fest efter fest, men om det är någonting historien har visat är det att dansen och gemenskapen hittar nya vägar. Det spelar ingen roll vad ängsliga grannar, DN:s ledarredaktion, eller Göteborgs krögarkår, vill. Dansen fortsätter ändå.