Annie Croona: Rebellmamman Marie är inte ett säkerhetshot

Våren 2024 skrev publicerade tidningen Fokus en artikel med rubriken ”Klimataktivist anställdes på samhällskritisk tjänst på Energimyndigheten”, och redan där går att skönja vinkeln på texten. Artikeln baseras till stor del på vad Gustav Boëthius, tidigare anställd på Energimyndigheten, tycker om saken. 

Gustav Boëthius har själv tvingats sluta på Energimyndigheten och har därefter skrivit en hel bok om ärendet. Det finns alltså skäl att ifrågasätta hans agenda: mycket pekar på att han hyser ett visst agg mot sin tidigare arbetsplats.

Boëthius hade, visade det sig senare, haft kontakt med såväl myndigheten för att utöva påtryckningar om den anställda i fråga: Marie, som medierna tidigare kallade Anna. SvD ledare förfasade sig och skrev att ”staten har öppet hus för säkerhetshot”. 

Marie är civilingenjör med många års erfarenhet inom branschen. Hon klarade både Säpos och Energimyndighetens säkerhetsprövning innan hon tillträdde tjänsten. Det säkerhetshot som hon påstås utgöra grundar sig i ett engagemang i Rebellmammorna: en samling mammor som bland annat sjunger sånger om klimatet. De ägnar sig åt fredlig klimataktivism. 

Efter Fokus-artikeln, och hårda ord från Carl-Oskar Bohlin, som menade att det här aldrig ska få ske igen – vilket går att tolka som att klimatengagerade inte ska få arbeta på myndighet – fick Marie inte sin provanställning förlängd. DN var först att rapportera om saken.

Det ledde till hård kritik, bland annat från FN:s specialrapportör Michel Forst. ”Jag är allvarligt oroad” skrev han i ett brev till regeringen – där han särskilt kritiserade Carl-Oskar Bohlin, som senare KU-anmäldes för sitt agerande i frågan. 

Jag har själv skrivit om fallet och betonat absurditeten i att beskriva klimatengagemang i Rebellmammorna som ett säkerhetshot, en linje som Boethius, Bohlin och Wennblad drivit hårt. 

Men ett ljus tändes i mörkret: fackförbundet ST:s hantering av frågan. Fackförbundet fördömde agerandet och tog demonstrationsrätten och yttrandefriheten i försvar. De påpekade att Marie genomgått säkerhetsprövning, och klarat den, och att även myndighetsanställda måste ha rätt att uttrycka sin åsikter.

Klimatkrisen är dessutom ingen liten småsak – även om regeringen behandlar den så – och det är inte konstigt att man känner ett behov av att uttrycka oro för situationen. Om något är det konstigt att inte fler gör det.

Hon har själv inte utövat civil olydnad. Det är själva stödet för metoden som Energimyndigheten menar är över gränsen.

Till slut valde fackförbundet att stämma staten för agerandet mot Marie. Idag inkom staten, via Justitiekanslern (JK), med sitt svar. De påstår att det inte är klimatengagemanget i sig som är problemet, utan den indragna säkerhetsklassningen – men det är ju just Marie engagemang i klimatet som anges som skäl. 

Som bevisning avser staten använda ett samtal mellan Marie och en chef på Energimyndigheten, där Marie uttryckt att det ”inte fungerar att vara snäll utan att man måste störa på något sätt för att nå fram”, enligt JK:s yrkande. Hon har själv inte utövat civil olydnad. Det är själva stödet för metoden som Energimyndigheten menar är över gränsen. 

JK menar också att det inte förekommit något tjänstefel i Energimyndighetens hantering av säkerhetsprövningen. Det är en underlig inställning, när man först godkänt en säkerhetsprövning och sedan, vid en ny bedömning, drar slutsatsen att personen inte längre uppfyller kraven. Någonstans har man onekligen brustit. 

Den större frågan är förstås denna: ska inte en myndighetsanställd person få delta i klimatdemonstrationer? 

Energimyndighetens inställning till detta väcker frågan om vad man klassar som ett säkerhetshot och inte, en fundering som väckts också av andra myndigheters agerande kopplat till klimataktivister – som när Försvarsmakten utmålade dem som säkerhetshot under en försvarsövning häromåret. (Samma myndighet har för övrigt orsakat enorma PFAS-utsläpp i närheten av Vättern, landets största dricksvattentäkt som förser 300 000 svenskar med vatten.) 

Det tycks alltså råda en skev uppfattning om varifrån hotet kommer – bland såväl myndigheter som ministrar. Klimatkrisen är en verklig fara, precis som inskränkningar av yttrandefriheten och demonstrationsrätten. Rebellmamman Marie är det däremot inte.