Felicia Mulinari: Rasismen svarar aldrig på vår argumentation

Vissa månader är jag ordlös. Rasismen är en okreativ repetition. Att rasisterna använder sig av den paternalistiska koloniala diskursen om att skydda ”våra” kvinnor från ”de andra” är jag inte förvånad över, men kanske över hur brett moralpaniken fäster sig. Och nu är de inte ens oroliga för ”de andras” kvinnor. Nu är det bara vitheten (som genom kvinnan) måste skyddas. Jag vet inte längre om jag skall bemöta hyckleriet eller om jag skall ignorera det. För vad hjälper det egentligen att vi präktigt intellektuellt visar på, hur kvinnokroppen alltid är ett slagfält i sociala konflikter? Eller att vi barnsligt politiskt räknar upp alla de exempel där det är vita män som har våldtagit (inte minst bruna och svarta kvinnor)? Vad hjälper det att vi med ett varnande finger påminner om, att rasismen i kvinnornas namn talar samma språk som några av de största historiska övergreppen i världen? Eller att vi med en torr marxistisk ekonomisk analys dissekerar diskurser om nationella kulturer?

Rasismen kommer aldrig att behöva svara på vår argumentation. Rasismen besitter känslorna och instinkten hos de som har makten. Forskarna Balibar och Wallerstein skriver: ”För att det rasistiska komplexet ska förstöras krävs det nämligen inte bara att offren för det gör revolt utan även att rasisterna själva förvandlas och följaktligen att den av rasismen skapade gemenskapen upplöses.” Men det verkar vara lång tid kvar tills varje massvåldtäkt räknas i samma affekt. För om det är något den här hösten har visat oss så är det att bortom allt tal om att ras inte existerar finns hos vita en djupt känslomässig identifikation med sin vithet som tyvärr har potential att sträcka sig bortom kön och klasskamp.