Vissa månader är jag ordlös. Rasismen är en okreativ repetition. Att rasisterna använder sig av den paternalistiska koloniala diskursen om att skydda ”våra” kvinnor från ”de andra” är jag inte förvånad över, men kanske över hur brett moralpaniken fäster sig. Och nu är de inte ens oroliga för ”de andras” kvinnor. Nu är det bara vitheten (som genom kvinnan) måste skyddas. Jag vet inte längre om jag skall bemöta hyckleriet eller om jag skall ignorera det. För vad hjälper det egentligen att vi präktigt intellektuellt visar på, hur kvinnokroppen alltid är ett slagfält i sociala konflikter? Eller att vi barnsligt politiskt räknar upp alla de exempel där det är vita män som har våldtagit (inte minst bruna och svarta kvinnor)? Vad hjälper det att vi med ett varnande finger påminner om, att rasismen i kvinnornas namn talar samma språk som några av de största historiska övergreppen i världen? Eller att vi med en torr marxistisk ekonomisk analys dissekerar diskurser om nationella kulturer?
Rasismen kommer aldrig att behöva svara på vår argumentation. Rasismen besitter känslorna och instinkten hos de som har makten. Forskarna Balibar och Wallerstein skriver: ”För att det rasistiska komplexet ska förstöras krävs det nämligen inte bara att offren för det gör revolt utan även att rasisterna själva förvandlas och följaktligen att den av rasismen skapade gemenskapen upplöses.” Men det verkar vara lång tid kvar tills varje massvåldtäkt räknas i samma affekt. För om det är något den här hösten har visat oss så är det att bortom allt tal om att ras inte existerar finns hos vita en djupt känslomässig identifikation med sin vithet som tyvärr har potential att sträcka sig bortom kön och klasskamp.
Vissa månader är jag ordlös. Men ibland hjälper tårarna mig att tala. När jag skriver den här texten är det bara några dagar sedan som Göteborgsaktivisten Greta Segerson dog, 101 år gammal, efter ett helt liv i kamp. Som ung kämpade hon för Spaniens folk, mot fascismen, och som gammal fortsatte hon att kämpa, som outtröttlig vardagsaktivist i Vänsterpartiet. När hon intervjuas i artikeln ”En dubbelbottnad koffert” beskriver hon sitt antifascistiska arbete som kurir under Nazisttyskland men hon berättar också om hur hon svarade när hon blev erbjuden ett giftermål från en tysk nazist och att ”få ariska barn” : ”Då sa jag att det där med ariska barn kan jag inte garantera, för min mormor var same och det kan lika gärna bli mörkhåriga barn. Då tittade han på mig, sträckte upp armen och sa att han nog förivrat sig. Sen sa han ’Heil Hitler’ och så gick han. (Skratt)”
Greta Segerson var en fantastisk aktivist, men vad som berör mig mest i dag är att hon också hade modet att identifiera sig som ickevit, fastän hon blev inbjuden i den ariska gemenskapen. Greta Segerson är död, men när jag tänker på henne blir jag ändå hoppfull. För mig representerar hon inte bara den outtröttliga aktivisten, utan också en vänster som var internationalistisk, i praktiken och ideologin, och som vägrade att identifiera sig med nationen trots krigstid, trots diskurser om ”yttre hot” och nazismens maktövertagande. Det är en vacker tradition som mängder av aktivister håller vid liv, inte minst alla de feminister som har haft ork och mod att föra tillbaka diskussioner om patriarkatets skrämmande våld till just, patriarkatet.
