Och då är anmälningsbenägenheten ändå väldigt låg för de här brotten. Det handlar om ofredanden, verbala angrepp och olaga hot. Den vanligaste platsen där folk utsätts för den typen av kränkningar är gator och torg och kollektivtrafik. Men även skolor och arbetsplatser.

Vad som är riktigt sorgligt är att barn är särskilt utsatta, fyra av tio målsägande är under 18. Den yngsta i de granskade anmälningarna var sju år. Däremot är åldersspridningen bland gärningspersonerna stor, skriver Brå.

Jag är tyvärr inte förvånad. Under alla åren jag arbetat som journalist är det just texter som berör svarta eller romer som genererat mest rasistiska och aggressiva kommentarer i min inkorg. Hatet väller fram med ett språk utan hämningar.

Fördomar om svarta är många och seglivade myter hänger kvar. Förra veckan visade en granskning i Dagens Nyheter hur sjukvården har behandlat barn olika beroende på hudfärg. Kartläggningen visar att ett antal regioner rekommenderar att bedövningsplåster ska sitta kvar längre på barn med mörk hud.

En läkare i intervjun poängterar att det rent medicinskt inte innebär en hälsofara men att det är inte är lämpligt inom vården att ovetenskapliga rekommendationer hängt kvar så länge.

Problemet är att alla sådana fördomar spär på förelagde tankar om svartas hälsa och smärta. Västra Götalandsregionen är en av de regioner som nämns i Dagens Nyheters granskning som rekommenderat att barn med mörk hud ska behandlas annorlunda.

Samma region fälldes för diskriminering förra året. Det gällde en händelse som inträffade 2017 där en tvåbarnspappa med sudanesiskt ursprung hade drabbats av en hjärnblödning. Men ambulanspersonalen gjorde bedömningen att han ”spelade medvetslös” och att det rörde sig om en ”kulturell svimning”. Ambulanssjuksköterskans nedprioritering ledde till att mannen inte fick den adekvata och akuta vården som han hade behövt. 

Istället fick han sitta och vänta i 90 minuter och under tiden drabbades han av neurologiska skador. Han vårdades länge på sjukhus men avled senare i sviterna av en lunginflammation.

För två år sedan berättade en ung svart kvinna vid namnet Asha att hon var nära att mista livet efter sin förlossning på Karolinska sjukhuset i Solna. Personalen tog inte hennes smärta på allvar utan fortsatte att ge henne Alvedon och sa åt henne att vila i stället för att undersöka henne. Hade inte Asha insisterat på att inte bli hemskickad hade hon med stor sannolikhet inte varit vid liv idag. Hon hade hamnat i septisk chock, ett livshotande tillstånd. En infektion i livmodern nådde till slut hjärtat. Asha fick hjärtstopp två gånger och svävade mellan liv och död.

Fördomar är med andra ord inget som bara handlar om oskyldiga åsikter, det är en fråga om liv och död.

Brå skriver att ”många åtgärder fokuserar dock på brott som redan skett, och det behöver göras mer för att förebygga brotten”.

Tyvärr tror jag inte att det kommer hända med den här regeringen. 

Sverigedemokraterna med företrädare som stup i kvarten uttrycker sig rasistiskt har stort inflytande över dagens politik. Och statsministern Ulf Kristersson (M) har redan visat att han inte tycker att rasism är en viktig fråga. 

I sitt öppningstal lyfte han arbetet mot antisemitism och hbtq-personers rättigheter. Resten nämndes inte alls, varken afrofobi, antiziganism eller islamofobi. Det där är en farlig väg att gå.

Tidigare regeringen såg tvärtom värdet i att ta ett helhetsgrepp om mänskliga rättigheter, man såg vikten av att arbeta mot rasism i allmänhet men också fokusera på olikheterna mellan olika former av rasism.