Inte bara denna politikerveckas framtid står på spel, utan inför höstens riksdagsval gäller det rentav demokratin i Sverige. Jag vill ogärna vara alarmistisk i onödan, men som bekant var det exakt såhär fascismen kom till makten i Tyskland – etablerade konservativa gav dem ökad makt och utrymme, trodde att de skulle kunna kontrollera dem och använda sig av dem för egen vinning. Man skrattade åt Hitler, men skrattet fastnade snart i halsen. Tillståndet för Almedalen är ett symptom på det sluttande plan vi befinner oss på.
De borgerliga partierna har visat att de är beredda att ge Sverigedemokraterna ökad makt i riksdagen, genom ordförandeposter i utskotten. Vissa verkar vara beredda att på olika sätt gå än längre. Socialdemokraterna har till stor del anpassat problemformuleringar och politik för att inte stöta sig med dem. För den som plötsligt nekas sjukhusvård, utvisas till krig eller får tillbringa resten av livet i flyktingläger gör det mindre skillnad om det är fascister eller socialdemokrater som är ansvariga för besluten.
Som jag skrev häromdagen tror jag att fascismens kvinnohat är en öm punkt i Sverige. Vidare är jag övertygad om att utvecklingen kan styras i en annan riktning. Sverige är inte USA. Att fascisterna kan komma undan med upprepade rasistiska uttalanden är illa. Kanske är det så att rasism genom sin närhet till en banal vardagsnationalism väcker mindre anstöt än grov sexism hos många av Sverigedemokraternas företrädare och förslag som har som mål att rulla ett halvsekel av svensk jämställdhetspolitik tillbaka? Jämställdhet är trots allt något som de allra flesta säger sig vilja ha, och som är en del i den svenska (visserligen något uppblåsta) nationella självbilden.
Politikerveckan i Almedalen problematiseras återkommande. Jag instämmer i delar av kritiken, men hör till dem som tyckt att diskussionen varit en aning tjatig. Att det är så dyrt exkluderar. Visst är det generande vitt, särskilt vissa dagar. Nästan så att du undrar om apartheid redan råder. Eliten är här, priserna på boende och allt annat är hutlösa. Som aktivist med begränsade resurser kan du ha svårt att göra din röst hörd. Nu med Järvaveckan, som kommer närmare medborgarna, har Almedalen dessutom fått konkurrens som demokratisk mötesplats.
Men vad jag vill ha sagt är att det ännu är möjligt att skapa rum för viktiga samtal, möten och manifestationer. Genom samarbeten, kreativitet och stort engagemang av ideella krafter skapas ett annat Almedalen – aktivisternas demokratifestival.
En oas i Almedalen var Syregården, där den gröna och frihetliga tidningen Syre i samarbete med andra organisationer anordnade samtal, debatter och mingel. Några av veckans höjdpunkter utöver det var kärlekståget, skomanifestationen och mångfaldsparaden. När RFSL Ungdom ställde in hela sin medverkan under politikerveckan på grund av att polisen utökat nazisternas tillstånd att manifestera och ha bokbord – just utanför RFSL:s lokal – samlade vi ihop oss till kärlekståg. På Hamnplan bildade vi en kedja av människor som under tystnad skickade skor mellan oss, skor som blev en stor hög för att påminna om Förintelsens offer. Störst var mångfaldsparaden, där mer än 4 000 deltagare manifesterade för allas rätt till sin egen sexualitet och könsuttryck.
Mitt i natten kom en dödshotad artonårig aktivist med polis till vårt hus, då hon var i akut fara. Vi turades om att värna hennes säkerhet. Nazisternas närvaro, misshandel och hets kastade sin skugga över Visby. Väl hemma kunde jag ändå instämma i en av mina vänners ord:
Kärleken är större. Skulle någon be mig göra om allt på måndag skulle jag inte tveka.
