Nej, det finns inte längre anledning att hoppas på Putin, att han ska välja dialog, att han pröva diplomati istället för att uttrycka sig genom aggression: lönnmord, fängslanden, skenrättegångar, polisbrutalitet, påverkansoperationer, cyberattacker, invasioner. 

Det här orsakar kaos. Putin har drivit en väldig nation – och med den nästan 150 miljoner ryssar – in bland skurkstaterna. Ryssland har blivit Nordkorea. Den vansinniga attacken mot Ukraina utlöser ett krig som kan växa till ett större krig, som redan helt säkert har försatt oss alla i en situation där det nya kalla kriget är en realitet. 

Putin reser en ny järnridå mellan Ryssland och resten av världen, och kanske framför allt mellan hans plågade nation och möjligheten att leva ett annat liv. I en demokrati. Där man får välja sina ledare. Där man inte är paria. Där man inte hålls gisslan.

Till sist är det sin egen makt han försvarar. För det är han beredd att riskera både sin egen och Ukrainas befolkning. Just nu dör ukrainska soldater och civilister. Just nu dör ryska 19-åringar som utnyttjas brutalt av regimen. 

Tror de på Kremls propaganda att Kiev styrs av nazister och terrorister? Sannolikt inte. Men mot diktaturens maskin kan individuellt motstånd verka meningslöst, det är i alla fall den sanning som Putin ympat in i varje ryss som under senare år fått se oppositionella försvinna eller förgiftas. 

Tror presidenten ens själv på sin doktrin att Ryssland förnedrats under decennier och är kringskuret av Nato, som längtar efter att placera stridsspetsar på ukrainsk mark? Kanske. Men det är underordnat hans egoistiska behov, att stanna kvar vid makten, att permanent berika sig själv och den krets som han omger sig med. 

Det vi ser är en genomrutten kleptokrati med en banal ideologisk överbyggnad. Ryssland skulle kunna vara något helt annat. Men är idag ett luftslott med en bruttonationalprodukt som inte ens matchar de nordiska ländernas sammantagna. Och där lever miljoner barn i armod. Det kan vara tidernas värsta stöld. 

Nu öser världens demokratiska ledare sin ilska över Putin. Men för varje upprört löfte om kännbara repressalier fortsätter den ryska fossilgasen flöda till västra Europa. 

– Vi står med Ukraina”, säger Olaf Scholz i Tyskland. 

Han kommer aldrig att stänga av kranen. 

Som om ingenting hänt. 

Som om flyglarmet inte skrällde över självständighetstorget i Kiev. 

Det är också ett historiskt svek.