Jag har hamnat i diskussioner om klass på sista tiden, fler än vanligt. Och särskilt inriktat på identifikation av klass. Jag är arbetare men medelklass enligt uppgift. Alla är typ medelklass i dag förresten. Hur ska det annars kunna förklaras – försvaras – att vi bor i lägenheter, kanske har bil och inte svälter?

Jag tänker på de diskussionerna nu, när jag står i en butik i Högdalen. Sonen vänder och vrider på grejer, leksaker och böcker. ”Den här var ju jättecool mamma” och ”åh, wow den här då!”. Han är exalterad. En av klasskompisarna fyller år och det är kalas i morgon.

Jag känner mig stressad. Låg vaken kvällen innan och funderade på ekonomin. Hur ska det gå ihop, vad ska jag göra, hur löser jag detta?

Det kom en oväntad räkning förra veckan. Och vårt hem kostar, så klart. Ska vi flytta? Till vad? I Stockholm är det lika illa överallt. För att spara pengar skulle vi behöva flytta flera mil från barnens förskola och skola.

Livet som ensamstående i Stockholm är stress, ångest och magont. Om du inte bor i Täby möjligtvis, för där är barnfattigdomen lägst i Stockholm.

Vi bor inte i Täby.

Jag vänder på allt, tittar på prislapparna och får ont i magen. Pratar med sonen och förklarar att mamma inte har så mycket pengar och att vi får ta den där lilla Turtles-boken. Vi gör så.

Efter kalaset berättar han om alla grejer som födelsedagsbarnet har fått. Med den lilla bok vi köpte i bakhuvudet kommer någon form av mindervärdeskomplex smygande. Det känns så fel. Men känslan hänger kvar. ”Hoppas han inte skämdes, hoppas han hade kul fast han hade med sig den minsta och billigaste presenten”. Det är bara grejer, jag vill tänka det. Konsumtion. Men det är hets. Stress. Panik. Ont i magen.

Andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll i Stockholm låg 2012 på 13,2 procent. Där vi bor är den 14,9 procent. Det är klart att allt är relativt – i andra städer är andelen mycket högre. Och, nej, våra barn svälter inte på gatorna eller dör i ebola.

Vilken tur vi har.

Jag ska försöka vara extra tacksam för det när jag väljer mellan månadskortet på SL, vars nya prislapp slukar långt över en hel dags inkomst, och att köpa nya galonisar till barnen. När jag går till jobbet fast jag är sjuk. Det ska jag tänka på när jag ligger vaken på natten.

Och nu till det roliga. Jag är inte ens inräknad i den andel hushåll som anses ekonomiskt utsatta. Här finns ingen barnfattigdom. Här finns bara stress, oro och ångest.

Om det är medelklass i dag att känna ångest för att köpa presenter till barn som fyller år och ligga vaken på natten och oroa sig, då är något seriöst skevt. Antingen med klassidentifikationen eller med Sverige. Antagligen med båda.

Veckan efter kalaset ligger det ytterligare ett kuvert där på hyllan i skolan. Ytterligare ett kalas. Så börjar vi om igen.