Jag flyttade till Stockholm den 1 januari 2011 och jag har fortfarande aldrig nålat fast en tavla på väggen. Jag har flyttat nästan varje år och betalat tiotusentals kronor i överhyra för diverse sunkiga andrahandslägenheter, i stället för att kunna bostadsspara.
Jag och flera av mina vänner har en prekär närvaro på Stockholms bostadsmarknad. Vi är vuxna människor som aldrig ens påbörjat våra bostadskarriärer eftersom vi saknar kapital, vi saknar föräldrar som har bostadssparat för oss och vi saknar kötid eftersom vi har flyttat till Stockholm för sent och har svårigheter att få lån eftersom vi lever i ensamhushåll eller har olika staplade projektanställningar, saknar nätverk som “känner” privatvärdar och kan ”fixa” ett kontrakt. Osäkerheten och skammen känns i kroppen. Jag är orolig över var jag ska ta vägen efter att mitt nuvarande kontrakt tar slut.

Och jag känner skam över att inte kunna lösa min bostadssituation, jag som är vuxen och har ett bra jobb och högskoleutbildning.
Ännu svårare är Stockholms dystopiska bostadssituation för kvinnor som skulle vilja skilja sig, i ett extremt men inte ovanligt fall för att lämna en våldsam partner. På grund av att Stockholm har sålt ut en stor del av allmännyttan kan inte stadens bostadsbolag upprätthålla en bostadsreserv som kan hjälpa kvinnor och barn som vill eller måste lämna sina män. Tidningen Mitt i gjorde i veckan en kartläggning som visar att den genomsnittliga kvinnolönen inte räcker för att köpa en etta någonstans i Stockholm. Inte i någon av stadsdelarna motsvarar kvinnors snittlön inkomstkraven för en etta. Kvinnor har helt enkelt inte råd att skiljas i Stockholm. Tidningen intervjuade Järfällabon Lotta som hade bott med sitt ex i 2,5 år innan hon till slut flyttade – till en kompis vardagsrum. Med ett barn.

Ändå väljer så många att bo här. Eller väljer och väljer. Vi behöver tusentals undersköterskor, sjuksköterskor, byggnadsarbetare, busschaufförer och förskollärare för att ta hand om den växande och åldrande Stockholmsbefolkningen. Vem är den här staden för om inte för dem?

På tankesmedjan Tidens eftervalsdebatt i tisdags betonade S-debattören Marika Lindgren Åsbrink vikten av framtidshopp som politisk kraft. Det räcker inte med en finansminister som säger att det går bra för Sverige. Det måste känna i kroppen när det går bra. Det går bra för Sverige när man träffar en nyanställd lärare på barnets skola, eller när en till undersköterska börjar jobba på mammas äldreboende. När man ser en lyftkranssiluett sträcka sig över vår stad.

Att Stockholms stad i framtiden ska bygga ut allmännyttan är mitt hopp att någon dag kunna få ett eget boende. Slippa känna oro. Man måste kunna känna att det finns politiska lösningar. Annars känner man bara den nyliberala skammen i kroppen, när man misslyckas att äga som alla andra.