Men den här gången, efter en resa till USA och Storbritannien, upplever jag det annorlunda. Något har blivit ett snäpp värre i politikernas språk. Stefan Löfven och Ulf Kristersson har båda gett sig in i en öppen tävlan om Sverigedemokraternas väljare. Det är ingen hejd på kraven som riktas mot dem som flytt hit. Ja, vägen hit ska i praktiken stängas. Sverige får absolut inte framstå som ett humanare land än andra inom EU.

Jimmie Åkesson försöker hålla ledningen i flyktingfientlighet genom att nu föreslå ett angiverisystem välkänt från Nazityskland och Stalins Sovjet. Grannar ska åläggas att anmäla dem som gömmer flyktingar.

Kommer Ulf Kristersson och Stefan Löfven att göra halt inför denna råhet? Eller kommer de ta också denna chans att tävla om de fördomsfullas röster?

Det finns undersökningar som visar att den svenska opinionen har blivit mer negativ till att ta emot flyktingar. Vilken roll de tre största partiernas ledningar spelat för förändringen är svårt att säga. Medierna, med SVT:s förskräckliga ”Agenda” i spetsen, kan också ha påverkat människor.

Men det finns andra och mer mångsidiga undersökningar som ger en annan bild. Där framgår det att det finns andra politiska teman som folk i gemen finner mer angelägna än invandring. Sjukvården, till exempel – avgörande viktig i ett land med åldrande befolkning. Skolan är också en stor fråga och det är inte konstigt. Hela den unga generationen lever väsentliga delar av sina liv inom den, och deras föräldrar tvingas till viktiga val för sina barn.

Vård och skola är områden där den växande ojämlikheten i det svenska samhället extra hårt drabbar dem som befinner sig i underläge. De rika skaffar sig förmåner av allehanda slag, som försäkringar eller lyxiga behandlingar. Redan de som kan tala för sig och som vet hur maskineriet fungerar behandlas bättre än i synnerhet människor som har svårigheter med svenska språket.

Skolan är svårt segregerad, delvis på grund av det idiotiska – och idag unika – svenska system som tog form för ett kvarts sekel sedan. Genom det har skolan nästan helt förlorat det som en gång, på den så kallade ”flumskolans” tid, var dess stora fördel. Elever från olika hemmiljöer gick i samma klass, vilket hade en kraftigt utjämnande effekt. De från läsvana hemmiljöer förlorade inte i kontakten med dem som hade annan bakgrund. Tvärtom, de fick en större social kompetens, samtidigt som de presterade väl på det teoretiska området. Deras klasskamrater stimulerades intellektuellt av kontakten med dem som kom från läsvana hem och vann samtidigt den viktiga insikten att de andra inte var så märkvärdiga. Skillnaderna dem emellan berodde på tillfälligheter.

Idag får vi en snabbt växande klyfta mellan olika skolor och olika samhällsklasser. Det är en farlig utveckling. Det är lätt att se klasskillnaderna som en andra natur: barnen från Hovås och Örgryte är av ett annat slag än de från Angered eller Biskopsgården. Då finns det ingenting att göra åt den saken, men problemen i samhället kan skyllas på någon syndabock. Flyktingarna ligger nära till hands, i synnerhet som Åkesson, Kristersson och Löfven pekar på dem med hela handen.

Man skulle verkligen önska sig att politikerna ägnade skolan och vården den vikt som väljarna tillskriver dessa områden.
Men nej. Det tjatas och tjatas och tjatas om flyktingar, invandringar och integration. Det är en ynkedom!

Ännu ynkligare är det att därmed det största hotet mot mänskligheten, det som gäller miljön i allmänhet och klimatet i synnerhet, kommer i skymundan. Man grälar lite om flygskatt, man knyter orimliga förhoppningar till biobränslen, man tycks inbilla sig att utvecklingen går i rätt riktning. Men så mycket mer måste göras. Om inte, kommer de som tvingas fly för det förändrade klimatets skull att bli många, många fler än flyktingarna idag.

Jo, jag vet att det i dessa frågor finns viktiga skillnader mellan S å ena sidan, M och SD å den andra. Men när nästan hela uppmärksamheten ägnas frågan hur flyktingar ska behandlas kommer de verkligt avgörande ämnena i skymundan.

Risken är stor att vi får ett katastrofval precis som britterna med Brexit och USA med Donald Trump. Då kommer vi att sitta där med Kristersson och Åkesson, den ene med sitt grundfalska ”Lika för alla” (vissa är mer jämlika än andra, som det heter i ”Djurfarmen”) och den andre med sina groteska svenskhetsidéer.

Just som i Storbritannien och USA kommer då många att vakna upp och inse vad som är på gång. De kommer att inse att det inte är de mexikanska gränsöverskridarna (Trump!), de polska gästarbetarna (Brexit!) eller flyktingspojkarna från Afghanistan (Åkesson, Kristersson, Löfven) som är det stora problemet, det är förhållandet mellan rik och fattig, ung och gammal, människa och natur (inklusive den natur som är hon själv). Det är kapitalismens härjningar, de stora kapitalägarnas brutala cynism, de usla arbetsförhållandena på sjukhusen och i skolorna, svältlönerna på servicejobben, arbetshetsen inom industrin, klassamhällets djupnande klyftor. Det är det och ganska mycket annat.

Ja, de många nya som finns i landet innebär också svårigheter – men övergående, såvida vi lyckas bemästra allt det andra.