Jensenkoncernen har varken förstått marknaden eller sin målgrupp. Göteborgs-Postens avslöjande om det numera ökända mejl med krav på klädkod blottlägger ett stycke undermålig kommunikation. Man har heller inte förstått att marknadsunderlaget inte befinner sig där av beundran för koncernens löjliga koncept, utan därför att en skola i närområdet (i innerstan) underlättar vardagen och attraherar motiverade elever från socioekonomiskt utsatta områden.
Syftet med kommunikationen om att Jensen gör en “resa till toppen” och “inte är en skola för alla” ligger helt i linje med vad de flesta friskolor av den här typen gör – man plockar lönande russin ur elevkakan och signalerar vad man tänker sig är ”trygghet” till medelklassföräldrar.
Resultatet?
Rasande föräldrar, kritiska barn samt en utbildningsminister Anna Ekström (S) som tvingas rycka ut och förklara skolans uppdrag: att välkomna alla elever.
Tondövheten fortsätter i rekommendationen om att elever bör införskaffa: “En uppsättning skolkläder med JENSEN-tryck. Exempelvis två T-shirts och en pikétröja”. Det framstår snarast som en affärsidé att kränga tröjor till barn.
Olyckligt nog upphör inte pinsamheterna här. I onsdags kunde Ekot rapportera om hur lärare larmar från en av Nytidas skolor. Nytida driver resursskolor för elever med neuropsykiatriska funktionshinder, och ingår i Ambea-koncernen.
Skolan är långt ifrån gratis. Ersättningen från kommunerna utgör mer än tre gånger skolpengen. Men Ambea har ju mycket gott renommé som borgar för kvalitet – särskilt sedan det skandalomsusade dotterbolaget Carema care bytte namn till Vardaga…
Flera lärare berättar om hur eleverna inte får den undervisning de har rätt till. Av 180 minuters svenskaundervisning per vecka genomförs i bästa fall 40 minuter per vecka och utåtagerande elever tillbringar lektionerna med att titta på Youtube och spela Roblox.
Redan i somras avslöjade Mitt i Stockholm hur en Nytidaskola främst är en plats för förvaring, där elever låses in på sina rum, inte följer med i undervisningen eller bara spelar dataspel. Orsaken sades även då vara brist på personal, det vill säga de extraresurser som barnen har rätt till enligt skollagen, och som kommunerna betalar för.
Ambeakoncernens affärsvision utgår från de mänskliga rättigheterna och vill “göra världen lite bättre, en människa i taget”. Hur man uppnår detta genom att underlåta att ge barn med stora resursbehov den utbildning de har rätt till är bara obegripligt.
I Östersund får kommunens skattebetalare hosta upp över 100 miljoner kronor för att stödja Internationella Engelska skolans (IES) expansion över landet, rapporterar Östersunds-Posten. Skolans affärsidé är i övrigt samma som Jensens – att välja de elever som är billigast att undervisa. Ansvaret för de andra barnen dumpas på kommunerna, och man har satt i system att även lägga delar av lokalkostnaderna på kommunerna.
Möjligen kan man anse att det är en “smart” strategi att välja ‘billiga’ elever och mjölka kommunerna på pengar. Men två rapporter från 2018 visar dels att friskoleelever har högre betyg i gymnasiet – men klarar sig sämre i högskolan än elever från kommunala skolor. Och dels att IES och Kunskapsskolan toppar ligan i glädjebetyg. Att förse elever med otillräckliga verktyg för högre studier är svårt att se som någonting annat än förvillelse av studiemotiverad ungdom.
Trots skolkoncernernas omfattande lobbying, opinionsbildning och marknadsföring vittnar resultaten om bristande ambitioner kring kärnverksamheten. Därtill får vi lägga friskolornas segregerande effekter, merkostnader för kommunerna samt deras tålamodsprövande kommunikation. Den kollektiva bristen på kompetens är häpnadsväckande. Att de tillåts härja fritt är besvärande för de politiker som drivit igenom friskolereformen samt accelererat utvecklingen.
Men framför allt är det fruktansvärt pinsamt att ha ett välfärdssystem med en rad privata aktörer vars bristande företagsamhet sätter standarden för svenskt entreprenörskap. Att hela sektorn systematiskt underlevererar sänder tydliga signaler om hur lågt ribban ligger.
Klyftan mellan den allmänna opinionen och de politiska partiernas inställning till friskolesystemet i dess nuvarande utformning är i nuläget det enda som skyddar bolagen. Om skolföretagen fortsätter excellera i låga ambitioner kan det bli politiskt kostsamt. Då riskerar hela grenen man sitter på att falla.
