Samma år som mitt arbete inom rådet inleddes släpptes två göteborgska hiphop-skivor. Den ena var Blod på Mikrofonen av rapparen Black Ghost och den andra var kollektivet Dirty Crowds tredje mixtape. På den sistnämnda var det låten ”Tiden på gatan” med Mano som skapade ett före och efter hos mig. Budskapen i dessa två rappares musik lärde mig mer om segregationen och dess följder, än alla rapporter jag läste och seminarier jag deltog i under min tid som ledamot. Vi i rådet fick ha korta möten med politikerna om vårt arbete. Under dessa ville jag oftast ta tag om politikernas axlar och skaka om dem lite så att de vaknade. För visst, de var djupt bekymrade över alla problem som segregationen leder till. Men trots allvaret i situationen var det som att det angelägna i politikernas ord aldrig riktigt nådde deras ögon.
Det finns många saker politikerna borde göra för att förtjäna våra skattepengar. En grej de behövt göra är att ställa in alla sina möten under en heldag. För att sedan lyssna på Black Ghosts skiva och Manos låt upprepade gånger allihopa tillsammans, samtidigt som de går igenom varenda rad. Den här typen av dagar borde vara obligatoriska inslag under året. För politikerna måste lära sig att lyssna på de människor vars framtid formas av deras politiska beslut. Att läsa rapporter räcker inte, politikerna måste söka sig till de forum folket själva valt att uttrycka sig inom. I det här fallet hiphop-kulturen.
Under min tid i rådet fick vi ofta omformulera våra texter till politikerspråk, de gånger vi riktade dem mot politikerna, eftersom de var ovana vid andra sorters texter än sina egna. Innebörden ändrades kanske inte, men det är djupt problematiskt att politiker inte kan ta till sig ett budskap om det inte anpassas efter deras retorik. Hur kan möten mellan politikerna och folket som röstat på dem vara på samma villkor, när den part som sitter i maktposition dikterar samtalets språk? Redan i första versen frågar Mano politikerna varför de övergett hans stadsdels familjer. Senare i låten säger han: ”politikerna blir hedrade medans de utstötta bli förnedrade” och konstaterar att staten lovar att det ska ordna sig men det blir inte av. Att ta del av låtar som Manos ska vara lika självklart för politikerna som att läsa GP, för hans musik är lika mycket journalistik som den i tidningen. Förmodligen är det mer sanningshalt i dem än i alla GP-artiklar tillsammans, för hans skildring är inte ett reportage utan en del av hans verklighet. Black Ghosts låtar är en kombination av poesi, musik och dokumentär. Jag lyssnade ofta på hans låtar innan och efter integrationsrådsmötena. Framför allt på låten ”Förort som ovan” som säger mer om dagens Sverige än sjuttioelva ledartexter, debattartiklar och akademiska uppsatser. När Black Ghost rappar om unga som precis lärt sig simma innan de fått sitt första straff inom kriminalvården, är det ett ytterligare bevis på hur vi vuxna svikit våra barn. Framför allt är det ett exempel på hur ungdomar får betala priset då makthavare brister i sitt ledarskap och fattar beslut som leder till destruktiva strukturer, som är orsaken till att unga hamnar snett.
Det har gått fyra år sedan jag blev vald som ledamot i rådet. Segregationen är lika levande nu som då. Så länge människor i samhället inte har samma förutsättningar att klara sig, har vi misslyckats som demokrati. Men en ljuspunkt finns och det är att man i dag i allt större utsträckning insett att kulturutövande är en av grundstenarna i byggandet av ett demokratiskt samhälle. Det är liksom ingen slump att vi har en kultur- och demokratiminister. Nästa steg är att politikerna både lyssnar och inkluderar de budskap som framför allt unga har i sina låtar och liknande, när de formar sin politik. De kan börja med att söka efter Manos låt på Youtube och ladda ner Black Ghosts skiva på Dirty Crowds hemsida.
