Ledare. Somar Al Naher.

2020-08-17 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Politikerklassen sviker ännu en gång Libanons befolkning

”Libanon är ett skolboksexempel på korruption och vårdslösa politiker som hand i hand med den ekonomiska eliten satt sina intressen framför det allmännas bästa.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

En vän från Beirut textar att ”din dotters gamla skola är på nyheterna på Aljazeera”. Det har gått snart två veckor sedan explosionen i Beiruts hamn utplånade halva staden. När jag slår på tv:n ser jag rektorn stå bland bråte och glassplitter:

”Det är som att vi befinner oss i en mardröm, som att jag drömmer”, säger hon.  

I två år bodde jag med min familj i Beirut. I det område som är värst drabbat av sprängningen. Så sent som förra sommaren stod vi på skolans innergård och sjöng skolavslutningssånger. Gatan utanför skolbyggnaden är oigenkännlig. Det ser ut som krig. Men inte ens inbördeskriget som ägde rum mellan 1975-1990 förstörde Beirut så mycket som explosionen.   I skrivande stund beräknas dödstalet vara uppe på 200 och omkring 6 000 skadade. Siffran hade sett ännu värre ut om explosionen inträffat månader tidigare eller bara timmar tidigare.  

Enligt rektorn befanns sig en liten barnskara för sommaraktiviteter i skolan fram till 16.30 den dagen då explosionen inträffade 18.10. Nu är det sommarlov och de flesta barnen befinner sig utanför huvudstaden.  

 

Jag textar dagligen med vänner som bor där, stämningen pendlar mellan kollektivt trauma och vrede. Någon har skrivit på en vägg nära hamnen: ”Our government did this”. Vår regering har gjort detta.  

Explosionen kom från ingenstans, plötsligt, och slog till mot folks tryggaste platser: hemmet, skolorna, sjukhusen. St:George-sjukhuset längre ner på vår gata där vi bodde är så förstört att de tvingades utrymma alla patienter, flera läkare och sjuksköterskor uppges ha mist livet. Att ett av stadens största sjukhus stänger under pågående pandemi och nu med tusentals människor som behöver akut vård är en katastrof.  

En video cirkulerar på nätet som visar en mamma i förslossningsbädd med glassplitter över hela sig själv och över nyfödda barnets bädd som stod intill fönstret. Hade pappan inte instinktivt tagit upp barnet och rusat bort från fönstret hade bebisen inte överlevt.  

Men en annan mamma hade inte samma tur. Håglöst berättar hon för tv-kameran att hon och hennes man, ”hade allt” när de åkte in till sjukhuset för att föda. De hade ett hem, ett liv och snart ett barn. Men explosionen förändrade allt. Barnet dog, deras hem utplånades och deras liv slogs i spillror.  

Folk är chockade men inte nödvändigtvis överraskade att något sådant kunde inträffa. 

Libanon är ett skolboksexempel på korruption och vårdslösa politiker som hand i hand med den ekonomiska eliten satt sina intressen framför det allmännas bästa. I nuläget vet vi inte vad som startade branden som föranledde explosionen.  

Men den stora frågan alla ställer sig är vad 2 750 ton ammoniumnitrat gjorde i hamnen, bokstavligen ett stenkast från bostadsområden, skolor, restauranger och högkvarter för olika organisationer och konsulat. Ett stenkast från den lägenhet där vi själva bodde.  

Det kommer fram allt mer bevis på att det sedan sex år tillbaka varit känt upp till högsta politiska nivå att ämnet förvarats i en lagerlokal i hamnen i centrala Beirut. Bilder visar en lagerhållning under alla kritik. Enorma högar av livsfarligt explosivt material dumpat i en fallfärdig lagerlokal. 

Presidenten Michel Aoun säger att han kände till förvaringen av ammoniumnitrat, men inte hur farligt ämnet var. Aoun är dessutom allierad med Hizbollah, en paramilitär grupp som på något sätt måste ha förhållit sig till att enorma mängder bombmaterial råkat segla in i deras hamn. Att Hizbollah samtidigt förnekar all kännedom stärker misstankarna. Alla bedömare är helt övertygade om att de visste. Frågan är vad de gjorde med den informationen. 

Aoun har inte tagit konsekvenserna eller på något sätt ansvar för att halva Beirut nu är utplånat. Snarare tvärtom. Alla beslut han har fattat efter explosionen har upprört folk än mer.  

I två veckor insisterade han på att utredningen av explosionen skulle utföras internt och inte av utomstående oberoende parter. Först efter massiv kritik från internationellt håll backade han och släpper in FBI. USA är en viktig sponsor för den libanesiska armén. 

Värst är ändå beslutet förlänga undantagstillståndet, något som även parlamentet klubbade igenom.

Militären får utökad makt och kan bland annat begränsa yttrandefrihet, mötesfrihet och pressfrihet. Militären ges också tillstånd att ta sig in i människors hem för att gripa alla som anses utgöra ett säkerhetshot.  Alla rättsfall ska hanteras av militärdomstolar, något som bland annat människorättsorganisationen Human Rights Watch har kritiserat.  

Gemene man uppfattar beslutet som ett sätt att kväva missnöjet och demonstrationerna efter händelsen. Att Aoun tar till militären ses också som att han tillsammans med parlamentets talman, Nabih Berri, konsoliderar sin makt.  

Politikerklassen sviker än en gång sin egen befolkning.