Döden på jobbet kommer utan förvarning, det är ingen bakomliggande sjukdom, det är bara en vanlig dag mitt i livet.

Som plötsligt klipps av. På ett ögonblick. Ofattbart för alla runt omkring. Det ska inte kunna ske, ändå sker det gång på gång. 

Förra veckan dog två personer på Northvolt i Skellefteå. Fem män dog efter att en hiss föll på ett bygge i Sundbyberg. En man hittades död i en tjärn efter att isen gett vika under hans grävmaskin.

Åtta personer på en och samma vecka. En ovanligt svart vecka. Men faktum är att både olyckorna och dödsfallen ökar i Sverige. År 2023 har varit det mörkaste året på ett drygt decennium.

Det måste inte vara så här. Av alla dödsolyckor som Arbetsmiljöverket granskade i en rapport år 2019 hade samtliga med stor sannolikhet kunnat undvikas om ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete och säkerhetskultur funnits på plats.

Det är ingen hemlighet vad som fungerar. Sverige var i decennier ett föredöme när det kom till arbetsmiljö.

Det främsta skyddet för arbetare är starka fackförbund och kollektivavtal. Lokal förankring, skyddsombud som utses av fackklubben. Sedan behövs det regleringar och inspektörer som ser till att arbetsgivarna följer lagen. Sist men inte minst krävs det seriösa arbetsgivare som genuint vill värna arbetsmiljön för sina anställda.

Det är ingen hemlighet vad som fungerar. Sverige var i decennier ett föredöme när det kom till arbetsmiljö. Det är denna triangel, detta samspel: Starka fack, seriösa arbetsgivare, effektiv inspektionsmyndighet.

Du kan inte ta bort eller försvaga en eller flera sidor i triangeln och tro att systemet fortfarande kommer att stå upprätt. Vi vet det. Hela världen vet det.

Utom svenska högerpolitiker, vad det verkar. Orsaken stavas ideologi.

Borgerliga regeringar – från Fredrik Reinfeldts till den nuvarande – har konsekvent motarbetat facket. Chockhöjningar av avgifter har fått hundratusentals löntagare att lämna facket, särskilt arbetslivet mest utsatta. Man har konsekvent misstänkliggjort och motarbetat de regionala skyddsombuden, de som åker ut till de mindre arbetsplatserna utan egna skyddsombud. Återigen: försämrat för de som mest behöver stöd.

Bland de första besluten som den borgerliga regeringen tog efter att den tillträtt år 2006 var att lägga ner den världsledande och unika Arbetslivsinstitutet, ALI. Här fanns 285 forskare som bedrev helt unik arbetslivsforskningen för att du och jag ska komma hem från jobbet hela och friska – och kanske till och med stärkta. Samtidigt slaktade man budgeten till Arbetsmiljöverket och sparkade ut en tredjedel av inspektörerna.

För högerpartierna, som är arbetsgivarnas politiska gren, ses inblandning från stat – genom inspektionsverksamheten – och fackförbund som ett hot mot det fria företagandet. Statens och fackets pekpinnar hotar arbetsgivarnas oinskränkta makt över sina egna verksamheter. Det hotet har man siktat in sig på att undanröja.

Två av de tre benen i den triangel som gjort svenskt arbetsmiljöarbete världsledande har man konsekvent försvagat.

På samma gång vill högerdebattörer och politiker nu inte se problemet på systemnivå, istället vill man få det till att gälla endast några rötägg, knyta problemen till andra länder, att det handlar om arbetskraftsinvandring, om organiserad brottslighet.

Visst, men det är att peka ut enskildheter och dölja att det här i grunden handlar om en ideologiskt driven arbetsmarknadspolitik.

Det blev närmast farsartat när regeringen höll en presskonferens om dödsolyckorna i fredags. Arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) valde att fokusera på gängkriminalitet – han har snöat in på den frågan så pass att han betraktar det som svaret på allt.

Han menade att de allra flesta företag vill göra rätt för sig – men att det finns ”ljusskygga arbetsgivare” med ”kopplingar till organiserad brottslighet” som ”infiltrerar och förstör fundamenten i vårt samhälle, vi ser det bland annat i företag inom byggindustrin, välfärden men också rättsstaten”.

Sedan klappade han sig själv på axeln och sa att regeringen satsat på polis och åklagare – vilket då skulle vara den saliggörande lösningen även på det här problemet.

Jag skulle gärna vilja veta exakt hur regeringens batongpolitik skulle ha förhindrat en städmaskin på Northvolt från att explodera i ansiktet på en 25-åring? Eller hur den skulle hållit uppe det kranstativ som senare föll över en 60-åring. Och hur skulle batongpolitiken ha riskbedömt bygghissen i Sundbyberg och skyddsstoppat arbetet? Eller förhindrat grävmaskinen i skogen utanför Örnsköldsvik att köra ut på den svaga isen?