Löfving är inte vilken person som helst, han har varit Stockholms regionpolischef och ställföreträdande rikspolischef.

Larmet kom från myndighetens nationella säkerhetschef Ari Stenman efter ett samtal med Linda Staaf. Hon var underrättelsechef vid Noa, Nationella operativa avdelningen. Orsaken till att hon gick till Stenman var att hon kände oro för sin säkerhet.

Staaf och Löfving ska ha haft en relation men när den avslutades fortsatte Löfving att uppträda märkligt. Han ska ha dykt upp i joggingspår och på badhus där Staaf tränar.

Stenman gjorde bedömningen att brott kan ha begåtts och skrev därför ett PM om grov fridskränkning, olaga förföljelse och ofredande. Det blev aldrig någon förundersökning.

Enligt Linda Staaf har hon inte känt till detta PM och har i media sagt att hon inte upplever att hon utsatts för brott, bara oro.

 Men det här väcker en rad andra frågor. Bland annat vilken syn polischefer har på sexuella trakasserier. Det är inte första gången som polisen hamnar i blåsväder. Under polisens Metoo-upprop ”Nödvärn” var det många kvinnliga anställda som berättade att de blivit utsatta för den typen av trakasserier av sina manliga kollegor.

Polisförbundets egen rapport från 2020 visar att var femte kvinnlig anställd upplevt att det förekommit trakasserier och var fjärde upplever det får konsekvenser att prata öppet om sådana saker.

Repressalier mot och utfrysning av de som anmäler sexuella trakasserier uppmärksammades även av TV4:s Kalla fakta häromåret. 

Det är denna tystnadskultur och miljö som Löfving verkar inom.

Inte nog med det. Polisen har länge kritiserats för kompisrekryteringar.

Sedan det avslöjats att Löfving och Staaf haft en relation har rekryteringen av Staaf hamnat under lupp. Nu duggar det ena avslöjande efter det andra om hur Löfving använt sin position till att lyfta Staaf och gett henne tjänstevapen trots att hon inte haft rätt befogenheter.

I intervjuer har Staaf sagt att hon tror att kritiken av hennes anställning handlar om att hon är kvinna.

Visst, huvudkritiken måste riktas mot cheferna som anställt henne. Men frågan handlar inte om kön i detta fall utan om huruvida chefstillsättningar missbrukas systematiskt.

Flera gånger de senaste åren har Justitieombudsmannen, JO, riktat skarp kritik mot hur rekryteringarna av chefer gått till. Och 2015 fick facket mindre inflytande i rekryteringsprocessen, bland annat skulle man inte längre få sitta med vid chefstillsättningar.

 Den senaste tidens skandaler visar varför fackets roll är viktig. Polisens arbetsmiljö och interna kultur är inte bara en angelägenhet för myndigheten, det är en samhällsfråga som påverkar oss alla.