Ni vet Frankenstein. Hrm, hrm, hrmmm skriker varelsen och tar ett stelt steg till framåt. Varje försök att diskutera ett annat ägande, en annan demokratisk ekonomisk makt eller bara en bättre skatteomfördelning möts med pipiga röster som förklarar att det är helt onödigt eftersom vi aldrig varit så rika som nu.
Allra roligast är de som med diagram och liknelser förklarar att den fattiges upplevelse av fattigdom är en schimär, herregud, statistiskt sett har ju inkomsterna stigit över 1,9 dollar per dag för allt fler och det är ett historiskt framsteg!
Det är lite grann som när högertwittrare skriver att det nog inte är så hemskt att vara tiggare i Sverige eftersom de ”talar i mobil”.
Men vad är sant? Lever vi i världens rikaste period eller lever vi i en kris där miljoner slås ut i armod medan en liten liten elit enfaldigt samlar privat rikedom?
Läser du Johan Norberg får du ena sanningen. Ja, världen har utvecklats. Verkligen. Det roliga är att han som ideolog tror att det handlar om finanskapitalism och frihandel, att denna befrielse av det privata kapitalet är okej eftersom saker blir bättre. Din dator snabbare. Din flygresa billigare. Din mobil finare.
Men världen har aldrig haft frihandel. Det är ett låtsasord. Vi har är ett handelssystem där rika länder tvingar fattigare att tullfritt ta emot varor och privatisera egendom samtidigt som de rika länderna stänger gränserna för import från de som försöker ta sig in. Det är inte bara ”America First”, det är ”EU first” eller för den delen ”China first”.
Skattefusket från multinationella företag i fattiga länder är större än allt bistånd på jorden, och vill du förstå cynismen i de rika staternas utsugning så räcker det med att fråga varför de inte avskriver alla skulder som de forna kolonisatörerna tvingade på länderna i världens största och mest långsiktiga korruptionsskandal. Jo, fattiga staters skuld till de rika ländernas banker är korruption.
Enligt Norberg är detta ointressant, det viktiga är att 138 000 individer per dag har tagit sig ur fattigdomen de senaste 25 åren. När någon klagar på utsugning av fattiga arbetare i sweatshops i Bangladesh så är det intressanta att de faktiskt har jobb och tjänar mer än innan fabriken kom till byn. Att ägaren tar 1 000 kronor och arbetaren får 15 kronor är ointressant, det viktiga är att de tillsammans faktiskt skapar mer rikedom än andra system.
Och det är här kapitalistförsvararna har så grundfel.
Världens samlade rikedom kommer från att vi är fler människor. Vi kan göra mer mat, bygga fler saker, lära oss mer, utbilda, forska och göra saker snabbare och allt mer automatiskt med allt mer energi och maskiner som jobbar åt oss.
Utvecklingen handlar idag om en teknisk revolution som pågått i 30 år och som hämtar sin kraft från den gemensamma ekonomin - skattepengarna. Det finns inte en viktig upptäkt som inte kommer från det gemensamma, inte ett läkemedel, inte ett nytt kommunikationssätt, inte ens någon ny energi. Människans rikedom handlar om mer kunskap, mer energi, och vårt största problem idag är att kapitalet bromsar den utvecklingen.
Istället för att saker blir gemensamma försöker de kontrollera utvecklingen.
Det är genant för västliga ideologer att det är Kinas kommunistiska parti som ger världen en räddning energipolitiskt genom storsatsningen på solel. Staten, inte kapitalägarna, tvingar fram den utveckling västs energikapitalister bromsat i 40 år. (Ja, det är exakt samma solceller idag som då.)
Det är genant när finanskapitalet får politisk hjälp för att överleva sig självt. Det är genant när den nygamla matproduktionen som är klimatsmart stoppas av de multinationellas behov av kontroll och ”frihandel”.
När kapitalismen kom var den en revolution på 1700- och 1800-talen, den ”befriade kapital” som slumrade i feodalsystemets bojor.
Idag är det samma system som bromsar teknikrevolutionen. Vi skulle kunna ta bort alla banker imorgon och vi skulle kunna avveckla alla oljebolag med hjälp av gemensam el. (Vill du förstå kapitalismens konservativa kraft så tänk elbil.)
Men hur var det med fattigdomssiffrorna? Ja, det är faktiskt vanligt statistiktrixande. Jason Hickel på London School of Economics and Political Science har flera gånger gått igenom hur Världsbanken agerat när man upptäckt att man misslyckats med det mål om halverad fattigdom som FN beslutat. Då har själva statistiken räknats om. (Ungefär som när Thatcher för länge sedan lyckades halvera Englands arbetslöshet genom att ta bort alla som varit arbetslösa mer än sex månader ur statistiken.)
Genom att utgå ifrån omdefinierade mål har fattigdomen sjunkit. Genom att räkna in Kinas framgångspolitik (som inte på något sätt har med Världsbanken eller FN:s insats att göra) blir västs fattigdomsbekämpning en framgång, och när det inte räcker ändras måttet så att man plötsligt inte är fattig när man tjänar 1,25 dollar per dag. Fast få kan leva på en sådan låg summa.
Till exempel.
Skulle vi utgå ifrån en sansad summa på 2,50 dollar så tredubblas fattigdomen på jorden och man ser att antalet fattiga ökar, inte minskar. Skulle vi utgå ifrån en seriös analys av fattigdom i alla länder behöver Världsbankens övre siffra vara fem eller tio dollar per dag för ett liv utan fattigdom, och då hamnar 80 procent av mänskligheten under den linjen.
Den enda anledningen till att Världsbanken med flera mäter från 1,25 dollar är att det bara är med denna gräns som fattigdomen sjunker i absoluta tal. Och tar man bort Kina faller hela skrytet om den västliga nyliberala politikens enorma fattigdomsbekämpning.
Så vad är sant?
Ja, rikedomen på jorden har verkligen ökat rejält.
Ja, fattigdomen på jorden ökar rejält.
Nyliberalismens intellektuella nederlag handlar om att man försvarar ett system som krisar med falska häpp häpp-argument.
