Den här hejdlösa volymfixeringen är kärnan i textilindustrins miljöpåverkan. Enligt en studie från Chalmers kan industrin stå för så mycket som tio procent av världens koldioxidutsläpp, samtidigt som upp till 79 biljoner liter vatten går åt i produktionen. Dessutom används enorma mängder kemikalier som missfärgar floder och ger bestående men för de underbetalda människor som arbetar med textilierna.
Sanningen är: Det mest hållbara plagget är det som aldrig produceras. Som aldrig köps. Punkt. Men istället för att angripa överkonsumtion av slit-och-släng-produkter gör modekedjorna sitt bästa för att grönmåla den solkiga sanningen med lättsamma säljbudskap.
Senast att trampa snett är klädkedjan Ellos, vilket uppmärksammades av både instagramkontot Greenwashing i Sverige och Johanna Leymann, expert på hållbart mode. I en ny kampanj skriver Ellos att de ”utmanar modebranschen” med en badkollektion i ”mer hållbara material”.
Bakom den svepande kommunikationen ryms flera tveksamheter. Uttalandena är vaga (vad menas med ”mer hållbar”?) och märkningen är minst sagt icke-ambitiös. Löftet till kunden är att minst 50 procent av fibrerna i den nya bikinin ska vara tillverkad av återvunna material.
Men återvinning är väl toppen? Ibland, men inte om det används som ett alibi för att kunderna ska fortsätta handla kläder de inte behöver.
Låt oss först tydliggöra några begrepp. Återanvändning eller återbruk är det som vi till vardags ofta kallar second hand. Det kräver ingen nyproduktion. Återvinning bygger däremot på att kläder samlas in, skickas till industri och bryts ned på fibernivå för att sedan återigen spinnas, vävas, färgas och sys upp till ett nytt plagg. Precis som för vanlig nyproduktion kräver återvunnen textil energi, vatten och kemikalier. Ett återvunnet plagg har bara 5–10 procent lägre klimatpåverkan än ett nytt.
Därför är det pinsamt att Ellos kallar sitt arbete för hållbart. Att fortsätta business as usual i grönare kostym är inte att utmana en hel bransch.
Ellos är dock långt ifrån ensamma om att fokusera sitt miljöarbete på återvinning, egna hållbarhetsmärkningar och luddiga hållbarhetsbegrepp. Även Indiskas, Åhlens och Gina Tricots hållbarhetsmärkningar slår fast att produkten tillverkas av ”minst 50 procent mer hållbara fibrer”. Resten kan lika gärna vara gjort av oljeprodukterna polyester och akryl. Men äsch, låt kunderna shoppa med gott samvete!
De naturfärgade prislapparna med välmenta budskap om ”hållbart val” har alltså lurat de flesta av oss. Oftast är det bara ännu en onödig skjorta du köper.
Ännu fler onödiga plagg riskerar det att bli om butiken dessutom ger bonuspoäng när kunder lämnar in gamla, kasserade plagg. Den här typen av insamlingsverksamhet, som hittas bland annat hos H&M, kan verka behjärtansvärd men även här missar klädkedjorna återigen bollen. När kunden växlar in sin miljövänliga bonuspoäng för att inhandla ännu en sommarklänning med ”mer hållbara material” är det bara ett upprätthållande av status quo. Klädberget fortsätter att svämma över.
Ingen vill veta var du köpt din tröja, sjöng Raymond & Maria 2004. När nu det tidiga nollnolltalets mode trendar igen vill alla veta var du köpt din tröja, men ingen – allra minst klädkedjorna – vill kännas vid miljökonsekvenserna.
