Jag ringer till min bästis och säger att jag inte orkar. Jag har ont i kroppen och när jag har för ont förvandlas livet till en att göra-lista och en hägring om vad som händer när jag misslyckas med den. Min bästis säger att han inte heller orkar, han har också ont fast inte i kroppen utan i hjärtat, han säger: ett liv är så mycket man måste orka. På bussen hör jag två undersköterskor prata om sina arbetsvillkor, de jobbar nattvak och får absolut inte somna på jobbet och på morgonen när jag är på väg till skolan är deras vackra ansikten gråa av trötthet. Den ena har precis sagt upp sig, hon säger ”det är klart jag bryr mig om dem (som hon tar hand om alltså) men jag måste ta hand om mina egna ungar också”. Den andra svarar ”jag är nöjd om jag klarar av att jobba här ett år, i alla fall... Hon tittar ut i februarislasket och säger ”det är ju sommar snart också, SEMESTER”.
Sommaren har aldrig känts längre bort än i dag. Min bästis har ont i hjärtat och när vi är ledsna försöker vi tänka på havet och den salta huden som bildas på människor man älskar efter att de har badat. När jag pratar med mina vänner glömmer jag för några sekunder bort min egen narcissism, och förstår att vi alla springer maratonlopp ifrån en uppgivenhetens hägring. Nästan varje människa påminner mig om Herr Fusi i barnboken Momo eller kampen om tiden ”Han blev allt nervösare och oroligare, för det konstiga var att av all denna tid han sparade in blev det faktiskt ändå aldrig något över åt honom själv”. Boken utforskar lekfullt och obehagligt metaforen att tid är pengar, men snarare än att tid är pengar, är kanske pengar tid, och vår tid är våldsamt orättvist fördelad.
Arbetet förstör vissas kroppar, och gör deras ansikten gråa av tid som har stulits ifrån dem. Arbetet hindrar vissa från att sova och från att träffa sina ungar. Arbetet tvingar somliga sjuka till ännu mer smärta, eller förödmjukelsen i att övervakas på arbetsförnedringens förvar.
Jag kan ägna dagen åt att gråta i min säng och att anklaga min kropps vekhet, men andra med samma sjukdom gråter på toalettbesök under timvikspass för att det är den enda tid de har i vilken de inte behöver bära andras svaghet.
I en värld där den rikaste procenten äger halva världen, samtidigt som högern gör allt för att sänka de fattigas löner blir orättvisan inte bara ekonomisk, bristen på tiden gör livet till något som skall levas för vissa och orkas för andra. Kapitalismen, systemet där människor säljer sin tid för att den skall förvandlas till andras rikedom är inte ett system byggt på vilken stöld som helst. Likt de gråa herrarna i Momo eller kampen om tiden är det tid som stjäls ifrån oss, tid att gråta, tid att älska, tid att ringa en vän och berätta att man inte orkar, tid att tänka på havet, tid att leva helt enkelt. Jag kommer aldrig att hämta mig från den dagen jag läste att klassamhället kostar 18 år i livet, att det är så stor skillnad på förväntad livslängd utifrån var man bor, bara inom Sverige. Men det är inte förvånande. Vi lever i ett system som stjäl tid. Och som det förklaras så vackert i Momo ”Tid är liv. Och livet bor i hjärtat”.
Länge efter att jag har gått av bussen hör jag undersköterskornas hjärtslag, hur de ekar i februaris snöslask, som ett snäckljud som längtar tillbaka till havet, eller som en människas sorgeskri över det livet aldrig fick vara.
