Felicia Mulinari: Pengar är tid som annars förloras

Jag ringer till min bästis och säger att jag inte orkar. Jag har ont i kroppen och när jag har för ont förvandlas livet till en att göra-lista och en hägring om vad som händer när jag misslyckas med den. Min bästis säger att han inte heller orkar, han har också ont fast inte i kroppen utan i hjärtat, han säger: ett liv är så mycket man måste orka. På bussen hör jag två undersköterskor prata om sina arbetsvillkor, de jobbar nattvak och får absolut inte somna på jobbet och på morgonen när jag är på väg till skolan är deras vackra ansikten gråa av trötthet. Den ena har precis sagt upp sig, hon säger ”det är klart jag bryr mig om dem (som hon tar hand om alltså) men jag måste ta hand om mina egna ungar också”. Den andra svarar ”jag är nöjd om jag klarar av att jobba här ett år, i alla fall... Hon tittar ut i februarislasket och säger ”det är ju sommar snart också, SEMESTER”.  

Sommaren har aldrig känts längre bort än i dag. Min bästis har ont i hjärtat och när vi är ledsna försöker vi tänka på havet och den salta huden som bildas på människor man älskar efter att de har badat. När jag pratar med mina vänner glömmer jag för några sekunder bort min egen narcissism, och förstår att vi alla springer maratonlopp ifrån en uppgivenhetens hägring. Nästan varje människa påminner mig om Herr Fusi i barnboken Momo eller kampen om tiden ”Han blev allt nervösare och oroligare, för det konstiga var att av all denna tid han sparade in blev det faktiskt ändå aldrig något över åt honom själv”. Boken utforskar lekfullt och obehagligt metaforen att tid är pengar, men snarare än att tid är pengar, är kanske pengar tid, och vår tid är våldsamt orättvist fördelad.