Somar Al Naher: Payam Moula gråter ut i media men lurar ingen

Socialdemokraterna har ett problem. De har röstat på samtliga förslag från regeringen i migrationspolitiken. Samtidigt som man försöker övertyga gräsrötterna om att det finns en avgörande skillnad. Att den egna linjen är mer human. Finare. Bättre.

Till sin hjälp har partiet gett den egna tankesmedjan Tiden och dess magasin i uppdrag att forma den interna opinionen. Medlemmarna ska drillas i idén att inhuman migrationspolitik är klassisk socialdemokratisk politik. Samt att välfärd måste ställas mot invandring.

Upplägget har inte gått jättebra.

Socialdemokrater runt om i landet är rasande. Det som såldes in som tillfälliga lagar av Stefan Löfvens regering har blivit permanenta. Lokala S-politiker begriper inte varför deras invånare ska kastas ut och familjer splittras.

S-ideologerna söker därför desperat efter minsta nyansskillnad mot Tidö. Och i synnerhet Sverigedemokraterna. En jakt som blir allt svårare.

Men ibland dyker en guldchans upp.

För ett tag sedan deltog Payam Moula, chefredaktör för Tiden, i Kvartals veckopanel. Vid samma bord satt också Richard Sörman, chefredaktör för SD-kopplade Riks.

Att Moula inte kan se det problematiska i att ens dela scen med Sörman är i sig anmärkningsvärt.

Varför ska socialdemokrater legitimera en röst som älskar att torgföra folkutbytesteorin?

Chefen för Riks bredde ut sig rejält i ämnet, något som Moula lät passera. Samtalet var en absurd uppvisning där de två herrarna höll med varandra till 90 procent.

– Jag tycker att invandringsdebatten handlar för mycket om invandrare. Jag bryr mig om Sverige och svenskar och vår rätt att känna oss hemma, trygga i ett land där vi sätter vår prägel på ett land som är vårt, Säger Sörman – och Moula inflikar att han verkligen håller med.

Det är först när Sörman kommer in på vem som är svensk som det dyker upp något som liknar en röd linje för Moula. Sörman tycker att det är skillnad på den som har utländska föräldrar och den som har släkt här sedan generationer – vilket i praktiken innebär att Moula inte räknas som svensk på samma sätt.

Där och då gav Sörman en gåva till Moula. 

En chans att markera skillnad, att framstå som den mer rimliga rösten i ett i grunden gemensamt projekt.

Nu använder Moula ordväxlingen från Kvartals panel till max i sin opinionsbildning. Han gråter ut i media om hur dumma SD är.

I veckan skrev Moula i Arbetet om Sörmans utläggning om svenskhet. Även vännerna på tankesmedjan Tiden har utnyttjat det här flitigt i sin strategi att visa på skillnaden.

Ja, S skiljer sig från SD – men inte särskilt mycket i den faktiska politiken i SD:s viktigaste fråga.

Något som Payam Moula helt oiroinskt själv bekräftar i sin artikel i Arbetet: 

”Men eftersom jag, av skäl för hur det påverkar jämlikheten, förespråkar en minimal invandring av människor med låga kvalifikationer, antogs det att jag skulle acceptera etnonationalismen.”

I rest my case.